Det är en mysig berättelse att glädja sig åt, när höstmörkret tätnar och regnet viskar där ute.
Nesser är duktig på att skapa parallella historier som han väver ihop till sist, och detta gäller också höstens bok Elva dagar i Berlin. Den här gången närmar han sig fantasygenren och de personer och händelser som beskrivs i nutiden har sina motsvarigheter under häxjaktens dagar.
Huvudpersonen i romanen är en udda gestalt, en ung man vid namn Arne Murberg, som efter en olycka blivit hjärnskadad och trögtänkt. Samtidigt ges han rollen som ”mannen med uppgiften”. Hans far har på dödsbädden fått honom lova att resa till Berlin och leta rätt på sin mor, som han inte har något minne av.
Samtidigit presenteras i början av boken en skvatt galen professor Litvinas, intagen på ett mentalsjukhus i Maardam (van Veeterens fiktiva hemort!) och som har mystiska planer som han tänker sätta i verket så fort han blir frisläppt.
En tredje berättelse handlar om den tyska flickan Beate, sjuklig, begåvad, litterärt intresserad med Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som favoritbok. Hon vantrivs i sin familj som domineras av pappan, pastor i en egendomlig sekt. Men hon har en klok och förstående morfar, som ger henne mod att leva ett självständigt liv.
Läsaren får följa stackars Arne på hans irrande vandringar i Berlin och hans fåfänga sökande efter modern i denna jättestad. Naturligtvis råkar han ut för Litvinas, som hypnotiserar honom och får honom att agera i en häxprocess på 1600-talet, där han också har en uppgift, nämligen att rädda den stackars Beate, som ska brännas på bål. Givetvis möter han också den moderna, nu rullstolsburna Beate i Berlin, som lyckligtvis lärt sig svenska tack vare Astrid Lindgrens böcker. Tillsammans löser de flesta mysterierna, även kärlekens.
Låter det invecklat? Förvisso är det så men varför ska man behöva begripa allting? Bitvis är berättelsen spännande och ofta underhållande med många exempel på Nessers stillsamma humor. Inte minst Arnes tappra försök att bemästra det tyska språket ger komiska poänger. Arne är en figur att sympatisera med, en verklig antihjälte som ändå lyckas till sist.
Då och då roar sig Nesser med att skapa surrealistiska scener. Bara ett exempel för att ge aning om vad som väntar:
”Att få stå i ett gathörn i Berlin och sjunga för Evert Taube, som satt i en tvättpåse från Hotell Munck och lyssnade uppskattande, ja, det var någonting han knappast hade kunnat föreställa sig för en månad sedan.”