Frågan om hur man definierar konst kan kanske tyckas vara den enskildes ensak. Smaken är som baken - delad sägs det. Om någon vill köpa en konstnärs förgyllda fekalier i glaslådor att ha i sitt vardagsrum så är det helt ok för mig men om allmänna medel skall användas då vill jag och många med mig gärna vara med och diskutera andra prioriteringar. När definitionerna lyfts upp ur det privata till något mer allmängiltigt uppstår problem. Man kan skönja två linjer i resonemanget om konstdefinitioner: Realdefinitioner, som försöker nagla fast de minsta gemensamma beståndsdelarna, de formella eller de stipulerade kriterierna och nominella definitioner som är mer öppna för diskussion, ett slags paraplybegrepp där "familjelikheter" för samman likartade aktiviteter under begreppet konst. Utställningen Game Art som just nu visas på Konsthallen i Kulturens hus har som utgångspunkt dataspelens estetik. Utställningen är producerad på Mejan Labs, en avknoppning från konsthögskolan i Stockholm. Curatorn Björn Norberg var noga med att på vernissagen poängtera det definitionsmässigt "samtida" och det framåtsyftande i utställningen samtidigt som han förmätet dödförklarade all den konst som hade andra utgångspunkter än hans och hans gelikars. Det var stora ord med tanke på de åtta videoinstallationer som visas i utställningen där det enda "samtida" jag kunde uppfatta var själva mediet som sådant. Innehållet i många av installationerna hade bildvitsens karaktär, bara lite mer utdragen i tid. Gonzalo Franca har med anspelningar på attentaten mot World Trade Centre 11 september gjort ett spel September 12 som vänder på begreppen där spelaren kan skicka missiler och ödelägga och döda civila i en stad i Mellanöstern. För varje dödad civilist uppstår en ny terrorist. Till slut är hela staden full av terrorister. Det tar tio sekunder att förstå budskapet. Hur engagerande är ett sådant spel eller hur dött är inte ett genomskådat konstverk? Endast den "samtida" formen återstår. Lika transparent är Petra Vargova som har satt in sig själv som kungfuutövande avatar mot kickboxande kurviga damer i uppslitsade kjolar med högklackade proppdojjer i spelet DOA 2. Sex och våld i kombination, den vanliga kvinnan som slåss mot sexsymbolen. Hon har lagt ner mycket jobb för en sådan enkel bildvits i en bildloop som har många tekniska brister. Det flimrar som vore det en film av bröderna Lumière. Budskapet är dock klart som korvspad efter bara några scener. Så här går det på, Feng Mengbo har gjort ett krigsspel som man kan manövrera med fötterna. Big deal! I samma rum har Linda Erceg från Australien en installation som sägs handla om stereotypa kvinno- och mansideal men som i själva verket mest handlar om virtuell onani. Konsthallen har bedömt att videon är så pass stötande att man måste be personalen slå på den varje gång man vill se den. Det speglar, häri ligger måhända en oavsiktlig poäng i utställningen, dubbelmoralen i vårt samhälle, där våld och ond bråd död är underhållande och kan visas hur som helst medan sexuell tillfredsställelse är skamligt och där måste man smyga. Ett spel i utställningen leder emellertid bortom de enkelt slagordsmässiga. Americas army är ett onlinespel som amerikanska armén lagt ut på internet för popularisering och rekrytering av soldater till amerikanska armén. I det spelet går Joseph DeLappe in och skriver in namnen på döda amerikanska soldater i irakkriget. Han kallar sitt konstnärliga attentat Dead-in-Iraq. Det tänker han fortsätta med så länge kriget pågår. Pentagon rasar men i det här fallet gör sannolikt spelkonsten skillnad. Många av de så kallade "samtida" konstföreteelserna finner sin legitimitet i konstens alltmer luddiga definitionsdiskussioner. Å ena sidan har vi den konstsyn som grundar sig på det institutionella konstbegreppet. Där konstlivets experter kort och gott bestämmer vad som är konst. Där konstnärliga kvalitetsbegrepp är ointressanta om bara definitionen uppfylls. Eller, å andra sidan, ett begrepp där konstdiskursen, traditionen, praktiken och familjelikheten är en social process som i ett kontinuerligt samtal definierar konst och kvalitet. Det är i den här förvirringens gråzon mellan konstdefinitionerna de fåvitska fadermördarna i "samtidskonsten" verkar. Det här är mer en aktuell debattutställning än en konstutställning. Om den här formen av game art ska överleva sin egen "samtid" borde nog Mejan Labs producenter koncentrera sig mer på det kvalitativt konstnärliga i innehållet än i enbart mediet.
