Mer av sommarens spänning

Det är inte ofta man med bibehållet gott samvete kan hävda att en svensk kriminalroman är av samma klass som sina internationella kolleger (som ju för all del inte alltid heller per automatik är av hög klass, men ni förstår säkert ändå vad jag åsyftar). Men när det handlar om Anders Roslunds och Börge Hellströms Box 21 (Piratförlaget) så kan man faktiskt hävda just det. Utan några som helst inskränkningar. Det här teamet debuterade förra året med peddo-thrillern Odjuret, som var sensationell redan den. Påträngande och klibbig på ett starkt realistiskt sätt. Och nu har Roslund; nyhetschef på bland annat Rapport och Hellström, kriminalvårdsdebattör och en av grundarna av organisationen Kris, bara vridit om spänningsskruven ännu hårdare och skrivit en roman om trafficking med unga flickor från öst på svensk botten och som målmedvetet plöjer sig fram genom 400 sidor utan att förlora styrfarten och som på slutet dessutom orkar prestera en mycket godtagbar överraskningstwist också. En av de misshandlade och förnedrade flickorna lyckas ta en grupp medicine kandidater som gisslan på ett sjukhus och kräver att en speciell person ska komma till platsen. Annars hotar hon med att detonera det sprängmedel hon placerat ut i lokalen samt på de studerandes kroppar. Samtidigt, på en annan plats på sjukhuset, har en beryktad torped ett hotfullt samtal med en söndersprutad knarkare. Samtalet får en oönskad vändning och en parallell handlingstråd är därmed ett faktum. Roslunds och Hellströms huvudsaklige polis är den hårt prövade Ewert Grens, som stressar ner genom att lyssna på Siw Malmkvist men som annars inte har så värst mycket att känna glädje inför. Och man behöver bara starta läsningen av denna hårda, dynamiska och synnerligen lyckade spänningsstringens för att man ska sitta som fastspänd. Och hur ofta sker något sånt ? vilken sorts bok det än handlar om? Inte ofta. Alls. Men här är det alltså så. Tillåt er inte att missa Box 21. Jag känner mig också rätt så avundsjuk på dem av er som fortfarande har kvar upplevelsen av att läsa John Ajvide Lindqvists hittills två böcker. Den första heter Låt den rätte komma in och den handlade om vampyrer (jo, på allvar!) i Blackeberg. Och den som kommit alldeles nyss heter Hanteringen av odöda (Ordfront) och sysselsätter sig med den problematik som det onekligen är när de döda på bårhuset plötsligt vaknar upp och börjar ta sig tillbaka ut i samhället igen. Lindqvist har alltså skrivit ännu en rysare. En helt enkelt direkt fenomenal sådan. Definitivt inte några spektakulära överlastningar eller ojusta krängningar. I stället en saklig och (just därför) så infernaliskt spännande sådan. Det här går bara inte att släppa innan den är slut. Då förstår ni vad det är frågan om. Till och med Stephen King skulle bli bortfintad av John Ajvide Lindqvist. En av säsongens ovanligare thrillers är Jeff Lindsays Dexters dunkla drömmar(B. Wahlströms, översättning av Per Olaisen). Huvudpersonen, och den som vi också förutsätts att sympatisera och som läsare till och med identifiera oss med, är kriminalteknikern Dexter Morgan. På fritiden seriemördare. Dock endast av personer som han har definierat som fullt ut värda att avlivas. Dexter Morgan håller alltså rent i Miami med omnejd. Och besväras rent samvetsmässigt inte ett dugg av sin verksamhet. Det enda besvärliga är att han har svårt för kontakten med blod. Extra kinkigt eftersom hans vardagsarbete består av blodanalyser för Miami-polisen. Ännu mera besvärligt blir det för övrigt när någon som av allt att döma är en helt ny seriemördare dyker upp på scenen. Någon som har i stort sett samma modus operandi som Dexter, som tycks vara medveten om dennes verksamhet och som närmast även inbjuder till en dejt. Jeff Lindsay har skrivit en ovanlig, roande och tillräckligt spännings- och överraskningsfylld thriller för att full belåtenhet ska uppstå. Den är förresten den första i en serie. Hoppas på översättning av de resterande också! Lesley Hortons bok Förbjuden mark (Minotaur, översättning av Dorothee Sporrong) är även den en fortsättning; på förra årets En härva av skuld, som handlade om ett rasistiskt betingat mord i den av många etniska nationaliteter präglade engelska staden Bradford och om hur kriminalinspektören John Handford och hans assistent Khalid Ali fick lägga band på sina personliga motsättningar för att söka sig fram till den mordgåtans lösning. Nu drabbas Bradford av en mängd misshandelsfall, samt även mord, av unga flickor och pojkar, som samtliga visar sig ha sysslat med prostitution. Verksamheten tycks också ha kopplingar högt upp i stadens samhällstopp. Det blir rejält spännande och fullt av friktioner innan Horton har samhällspusslat färdigt. Kanske var hennes första bok ännu bättre än denna, men det rör sig i så fall om en högst marginell skillnad. Förbjuden mark är verkligen angelägen och bra nog. Hur generöst som helst med blod och skjutna eller på andra sätt sönderslitna människokroppar tillhandahåller den debuterande duon Ulf Broberg (journalist) och Peter Lundström (kom-missarie vid Riks-kriminal-polisen) i sin gemensamma Iskallt våld (Kalla kulor). Någon anledning att ransonera på de förekommande braskande effekterna har man inte ansett sig behöva bekymra sig om. Vi har ett fritagningsförsök av Anna Lindhs mördare, gisslantagande på ett X2000-tåg ute vid Arlanda, ett sjöslag ute i Östersjön. Och det är bara bland annat det. Paula Sjöö och Arne Lindroos vid Uppsala-polisen har att göra så att det räcker och blir över. Och det är mycket spännande, om än lite väl maniskt och överdrivet energiskt också. Dock: det hela känns faktiskt initierat och jag tror att vi kan emotse en hel del hårdkokt från Broberg och Lundström i fortsättningen. Det här bör nog ändå mest betraktas som en förövning. Engelsmannen Tony Strong gör rejäla avtryck i den psykologiska spänningsmyllan med sin Ljug för mig (Bra Böcker, översättning av Nils Larsson). Här vaknar en ung kvinna vid namn Ros Taylor upp en morgon i sin London-lägenhet och återfinner sin väninna i badrummet. Mycket död. De har bägge två utsatts för sexuella övergrepp. Men ? gårdagskvällens minnen förblir för övrigt som bortsopade. Den kommissarie som har hand om utredningen säger sig veta vem den skyldige förövaren är. Men ? bevis saknas. Ros har dock fått förtroende för honom ? ja, de har till och med inlett ett sexuellt förhållande. Mycket otillåtet i en situation som denna. Så hon bestämmer sig för att ljuga. För hans skull. Hon pekar ut en person som hon inte alls vet om han verkligen är skyldig. Och ? fram till dess har den här historien puttrat på som på räls. Därefter skjuter den verkligen fart och kränger i väg hit och dit och försätter läsaren som i ett förvirrat kaos. Det är verkligen inte illa och Ljug för mig är den sortens oroväckande sällskap som man kan ha nöje av under en till två kvällar. Strongt stoff. Ännu en debut och nu heter den Den misstänkte (Bonniers, översättning av Lennart Olofsson), med amerikanen Michael Robotham som författare. Skriven på ett exakt, tveklöst och lidelsefritt kyligt språk. Lite med smak av en kurs i Creative Writing. Men den med ett mycket trassligt privatliv försedde psykologen Joseph O´Loughlin beskrivs i alla fall så komplext och flerdimensionellt att man har svårt att släppa storyn i sig. När denne inkallas för att utföra en gärningsmannaprofil på förövaren till det brutala mordet på en kvinna, som av allt att döma har tvingats knivhugga sig själv ett stort antal gånger, så börjar det kännas konspirativt. Och ännu mera så när O´Loughlin upptäcker att han känner kvinnan i fråga. Fast det talar han inte om. Gradvis blir Den misstänkte en allt mera lovande och psykspännande historia. Ger man den bara en chans så. Psykologiskt härjande spänning och förekomsten av det som av allt att döma inte är något annat än en demon (börjar det knacka i väggarna i lägenheten så var beredda ? på vad som hels