I skuggorna som det första världskriget kastade över världen ifrågasatte och drev dadaisterna med de borgerliga kulturdygderna. Rörelsen självdog efter kriget men satte neodadaistiska frön som med jämna mellanrum stuckit upp över markvegetationen, i form av Fluxusrörelsen under 60-talet eller Konceptualismen i våra dagar. Avantgardets idéer fyller hundra nästa år, det låter ju inte direkt i takt med tiden.
Utställningen Kontrapunkt går även den i otakt. Enligt katalogen vill man visa på något nyskapande men intrycket blir överlag mer återblickande än visionärt. Jag kan inte komma ifrån känslan av något nattståndet och avslaget när jag går genom utställningssalarna.
Öivind Fahlströms experiment med konkret poesi är ju inget annat än Hugo Balls ”Vers ohne Worte” (verser utan ord) eller ljuddikter. Som företeelse är det varken nytt eller originellt. Fonem, rytm och intonation anknyter till ett väl beprövat musikaliskt formspråk. Så gör även det uppförstorade partituret från ”Den svåra resan” från 1954. Resan gav väl då inte direkt något genljud, möjligen hos de närmast sörjande, men Fahlström lyckades bättre med att uppröra det borgerliga etablissemanget när han rökte hasch i TV:s Hylands hörna.
Den experimentella scenen Fylkingen i Stockholm, den svenska motsvarigheten till Cabaré Voltaire, blev under 50-och 60-talen ett forum för neodadaistiska experiment. Där uppträdde Åke Hodell med sina ljudpoem. De mest kända är väl General Bussig och Mr Smith i Rhodesia. Det sistnämnda ingår i Kontrapunkt och spelas upp i Havremagasinets källare. Mr Smith syftar på Ian Smith som var premiärminister i Rhodesia 1964-1979. Verket utgörs av en barnkör, plockad från Engelska skolan i Stockholm, som på klassisk Oxfordsengelska upprepar en försångares fraser. ”Mr Smith is a good white man”, ”Mr Smith is our friend and father”, ”Mr Smith is a murderer”. Verket uppfördes som ett hörspel i radio och väckte medial skandal, vilket väl var avsikten. Tillvägagångssättet vid inspelningen ledde till protester från engelska diplomater, upprörda föräldrar och radiochefen Nils-Olof Franzén.
En annan tillbakablick är Billy Klüvers intervju av popkonstnärer på en vernissage i Washington 1963. De flesta av popkonstens ikoner deltar men fokus är riktat mot intervjun med Andy Warhol. Varför, frågar man sig? Han var ju inte direkt känd för att lägga ut texten. Alla svar är av typen God dag yxskaft.
Ännu en titt i backspegeln är presentationen av Gunvor Nelsons film ”My name is Oona”. Ett tidstypiskt verk med dubbelkopieringar och ett furiöst bildflöde, där framförallt ljudet och dess rytmiseringar är det väsentliga.
Problemet med dessa återblickar är att dessa verk är så bundna av sin tid. Tidsavståndet gör att de har dränerats på exformation, det vill säga de gemensamma sammanhangen, associationerna, kunskaperna och erfarenheterna som vi delade då och som gav oss koderna för avläsandet. Nu blir de mer relikter än levande konstverk.
Samtiden representeras av några av tidens affischnamn som exempelvis Peter Johansson med en tramsig video, samt Carolina Falkholt som målat svartvita dekorativa slingor över golvet i Ardy Strüverstil. Hon har även kompletterat det ornamentala mönstret med en raplåt med ett något dubiöst budskap.
Den allra största behållningen i Kontrapunkt är Robert Henkes och Tarik Barris gemensamma projekt ”Fundamental Forces”. Det är en omfattande fantastisk och fängslande ljud - och bildprojektion som projiceras över golvet i en av salarna. I detta verk löper färg och formelement ut och in i och ur varandra åtföljda av ljudsensationer. Här kan man snöa in i timmar! Detta verk har mer visioner som pekar mot framtiden än alla de övriga tillsammans.
De lokala inslaget i höstens utställning utgörs av Bodenmodeller tagna av fotografen Bert Persson. Det är ju bilder som också är väldigt bundna av sin tid och verkligen inte politisk korrekta i våra dagar, TV-apparater och båtmotorer som säljs med hjälp av snygga tjejer. Alla är väl inte från Boden heller? Är det inte Cilla Ingvar som försöker kränga en TV?
Ett har de här bilderna dock gemensamt med merparten av verken i Kontrapunkt, de har en något urvattnad eftersmak.