?Oj, du har en massa tecknat? säger polaren och dimper ner i soffan. Först vet jag inte om jag ska ursäkta mig och förklara att det faktiskt är filmer med en hel del innehåll och att jag alltid fascinerats över tecknade filmer och att jag ... Men nej. När filmbolagen i Hollywood ägnar sig åt att stärka den amerikanska identiteten, när franska filmer gör allt konstigt för att nå Amelie från Montmartres framgångar, när finsk film väntar på Kaurismäkis nästa och svensk film mest ägnar sig åt regionalpolitik finns det en nisch av filmer jag gärna ger timmar. Det är tecknade filmer. Men då snackar vi inte om filmer från Disney eller Pixar, där blir det mest platt fall med klumpiga etnocentriska påståenden och moralkakan fast i halsen. Nej, vad jag syftar på är filmer och TV-serier med syrlig samhällskritik och underfundiga skämt.<br>Ett bra exempel på det första är mangalika långfilmen Spirited Away. En saga i tiden. Att föräldrarna försvinner från barnet för att de är för glupska, är väl en ganska svidande pisksnärt ändå? Eller för att illustrera både samhällskritiken och skämten, se på South Park. Att Trey Parker, upphovsmannen till den fulsnygga och smarta serien, medverkar i Michael Moores succéfilm Bowling for Columbine är ingen slump. Där sitter de i två minuter och är eniga om vad som har gått snett. Tyvärr har inte alla insett vad det betyder för barnen och de vuxna som ser på South Park. TV-serien levererar en halvtimme politiska åsikter i varje avsnitt. En halvtimme underbar samhällssatir men också frågeställningar som inte alltid besvaras sådär rakt av.<br>South Park blev långfilm för en handfull år sedan, ett slags musikal vars största tanke var att pränta in en sång med den ironiska refrängen ?Blame Canada!?, tror jag. Serien är ändå mer underhållande, det bästa är att den är mer innehållsrik också. Även om långfilmen visade en djävul som blev kär i Saddam Hussein som i sin tur visade sig ha massor av känslor under mustaschen. Även för dem som inte gillar Michael Moore-politik och plakat-film finns mängder av annat i våra TV-kanaler och på videohyllorna. För fem år sedan började man skapa TV-serien Family Guy som nu visas på ZTV. En skön serie om en gruffig, vit, fet och nonchalant pappa som helst bara ser på TV. För de som påstår att Sex and the city är feminism (ja, det finns sådana) så är det bara att reträttera för Family Guy, det måste vara mer hardcore-feminism än den publiken någonsin konfronterats med.<br>Men min absoluta favorit är ständigt återkommande The Simpsons. När de högerkristna grannarna Flanders (inte helt olika familjen Bush vill jag påstå) visar sig vara egoistiska och giriga så är de slarviga Simpsons mycket snällare och generösare.<br>Polaren läser på omslagen av Simpsons-boxarna och skakar på huvudet för att sedan lägga dem alla åt sidan och zappa på TV:n.<br>?Det är inte bara tecknat, det är film? klämmer jag ur mig.
