Menlöst men underhållande

I nyinspelningen riktar man sig mer än gärna till samma publik som avgudar de tv-trender som härskar i våra dumburkar just nu (främst Idol). New York School of the Performing Arts befolkas av tonåringar med olika talanger, bland annat sång och dans. Deras gemensamma nämnare är att de är fagra och ser polerade ut. För att dessa kids ska nå sina drömmars mål måste de handskas med diverse konflikter som lurar bakom hörnet. Konflikterna känns så påklistrade att sömmarna syns lång väg. Därför finns det ingen dramatisk nerv i filmen. Alla lösningar på problemen känns banala och alltför enkla. Det främsta exemplet är en svart tonårsflicka som helst av allt skulle vilja både sjunga och spela piano. Men fadern vill att hon ska fokusera på pianospelandet eftersom han inte inser att hon är en multitalang. Hur löser man en sådan konflikt då? Jo, hon "outar" sig som sångerska. Pappa blir förbannad. Mamma tar ett snack med pappa. Pappa ändrar sig. Fame är, som du märker, en extremt snäll film. Jag önskade mig en opolerad och smutsig sång- och dansfilm. Det jag fick var en menlös, men ganska underhållande, uppvisning av stereotyper. Nej, den här filmen kommer inte att "live forever".

Menlöst men underhållande

När 2009 års Fame plundrar 1980-talsversionen är det inte mycket mer än titeln som återanvänds.