Paul W.S. Anderson är ett av mina absoluta hatobjekt i Hollywood. Allt han rör vid brukar bli uruselt trots att premisserna alltid har något ytterst tilltalande sett ur ett skräpfilmsperspektiv.
Han gör filmer om testosteronstinna biltävlingar (Death Race) och rymdskräckisar (Event Horizon). Sådant brukar (nästan) alltid ha ett värde i mina ögon, även när det är halvdåligt. Men Paul W.S. Anderson misslyckas oftast till och med där. Varför? Jo, rollfigurerna är stela, uttryckslösa och saknar helt och hållet liv. Här lider det brist på färdigheter att hjälpa skådespelarna att göra "verkliga" människor av rollfigurerna, alltså gigantiska brister i personregin. De actionfilmer som är bäst har alltid åtminstone en figur som man bryr sig om. Resident Evil - Afterlife har noll sådana.
Till denna filmserie anlitar Anderson mer än gärna sin fru Milla Jovovich som, i mina ögon, är personifieringen av ordet "undermålig". När man ser en film där Jovovich gör huvudrollen börjar man plötsligt förstå varför Angelina Jolie faktiskt är riktigt bra. Resident Evil utspelar sig i en postapokalyptisk värld där zombier vandrar på gatorna och mänskligheten ser ut att vara utplånad. Ibland är det svårt att se skillnad på monster och människor eftersom replikerna är så yxiga. Tur att det dyker upp en gigantisk zombie med en jätteyxa som har ihjäl några onödiga rollfigurer. Handlingen är enkel. Hjältinnan Alice (Jovovich) reser runt för att hitta överlevare i denna söndertrasade värld där ett virus förvandlat alla till monster. Ett ont företag vid namn Umbrella Corporation är ute efter henne och de som möjligen klarat sig undan. Slutligen blir kampen att ta sig från en byggnad till en färja, förbi en massa zombier. Den sistnämnda meningen skulle egentligen räcka som intrig till en bra film, men det här är inte den rullen. Jag förstår över huvud taget inte varför detta Umbrella Corporation existerar och sysslar med ... ondska. Det är knappast så att det finns några onda aktieägare att tillfredsställa i en värld där nästan alla är döda. Det förvånar mig inte att just Paul W.S. Anderson gjort den första filmen i 3D-formatet (samma som James Camerons 3D Fusion Camera Systems till Avatar) som missbrukar tekniken å det grövsta. Sprängda zombies och föremål som flyger rätt mot åskådarens plastbrillor är ändå bitvis rätt skoj. Det här kunde ha blivit en etta, men jag delar ut en väldigt svag tvåa eftersom vissa actionscener trots allt roade mig. Räkna med att det kommer en uppföljare då det här ser ut att bli en stor succé. Den är först på USA-toppen och det var även i stort sett fullsatt i Luleå. Det här är verkligen meningslös underhållning.