Så här är det då: Loosegoats packade ihop och lämnade byggnaden redan långt borta på 1990-talet. Christian Kjellvander gick solo, men det blev inte så väldigt bra. Han lyckades bara i undantagsfall förbli relevant.
Förra året dog så musikern Gustaf Kjellvander i sömnen, 31 år ung.
Då satte brorsan Christian solokarriären på sparlåga och återförenade Loosegoats i stället.
Enligt obekräftade rykten ska Kjellvander ha hävdat att denna återförening "enbart handlar om att ha skoj".
I så fall avstår jag nog från att bli förvarnad om när Kjellvander känner sig riktigt jävla nere. För det slags "skoj" som förekommer här är ju fullproppat av moll och av dov dysterhet.
Men: inte så att man själv blir depressiv och börjar titta mot taket för en lämplig plats att placera spiken, som repet ska hängas i. Inte alls så, inte.
Det här är meningsfull och nyanserat självklar musik, där sorgen efter den döde brodern definitivt och överväldigande uttrycks. Men där insikten om att livet ändå går vidare dominerar.
Terapeutiskt. Och understundom rätt så likt Neil Young, från förr i tiden. Och den i sammanhang som dessa alltid like oundviklige farbror Springsteen.
Väldigt bra, behöver jag väl knappast ens särskilt påpeka att det här också är.