Men var var publiken?

Jag ska berätta för er hur det känns att komma in i en konsertsal som är helt tom på folk: det känns hemskt. Det gör på riktigt ont i hjärtat att se den unga gitarrduon Anna Karlsson och Mikaela Sandström ta sig an den otacksamma uppgiften att inviga kvällen inför ingen publik alls. De är ambitiösa singer/songwritertjejer som blandar covers med Winnerbäckdoftande egna låtar, men det är svårt att fokusera på musiken när publiken i en sal som rymmer 450 personer aldrig överstiger sju personer. Jag tror aldrig jag har skämts så mycket under en konsert. Samtidigt vet jag att den tomma lokalen för en gångs skull inte beror på Luleåungdomarnas lathet, utan på att Kulturens hus marknadsföring för arrangemanget inte bara varit bristfällig utan helt obefintlig. Inte ens på kulturhusets egen hemsida är det enkelt att hitta information om festivalen som i år säger sig rikta sig till en ung publik. Det är inget mindre än ett hån mot de duktiga artister som är gäster. Till Daniel Boyacioglu har förvisso några fler letat sig till Lilla salen, men den syrianske estradpoeten förtjänar ändå en långt större publik. Han börjar med att ganska träffande kritisera recensenter och fortsätter sedan med att läsa ur sin senaste diktsamling. Trots att det lätt kan bli torrt med högläsning är Boyacioglus berättande om en pappa som slår och en mamma som tar emot högst levande. Boyacioglus fyrtio minuter på scen är höjdpunkten under ett evenemang som annars mest är ett exempel på hur man inte ska arrangera en ung kulturkväll. Under kvällen uppträdde också Mattias Alkberg och Zacke, men på grund av pressläggning kunde dessa akter inte recenseras.

Men var var publiken?

Det kan tyckas vara att sparka in öppna dörrar att klaga på publiken, eller snarare avsaknaden av den, i den här staden - men under Bok & Bild-mässans så kallade ungdomskväll är det oundvikligt.