Det har alltid känts som att var det någon i Sonic Youth som hade en riktigt fet classic rock-platta nedstoppad mellan strängpåsarna och anteckningsblocken i manchesterkavajen över punktischan så var det Ranaldo. Och nu är den här, visserligen står den lite i skuggan av Thurston Moores två soloskivor och uppmärksamheten skivan förtjänar kan mycket möjligt handla mer om huruvida Sonic Youth ens finns längre. Sedan kungen och drottningen över allt som är alternativt, Moore och Kim Gordon, skiljt sig menar jag.
För inte är avant garde- eller indievärlden mindre mottaglig för skvaller än andra världar, om ni nu trodde det.
Hursomhelst, det vore synd för det här är en fin skiva som mycket väl befäster sin plats i skivhyllan/på hårddisken helt på egna meriter.
Inledande Waiting On A Dream låter inledningsvis som en krock mellan Paint it black och Pipeline, men sväller strax ut i det man hoppats på sedan tidigt 1990-tal: en i huvudsak mollig, accelererande melodisk rockskiva med Ranaldos röst som fundament.
Här och var vinglar det till lite, men det vore inte en Sonic Youth-medlems skiva om det inte gjorde det, om chanser inte togs. Om det inte experimenterades. Att Ranaldo dessutom assisteras av Nels Cline, Wilkos (och kanske världens bästa nu levande) gitarrist, på de flesta av albumets låtar gör ju det hela ännu märkvärdigare.
Det är starka Byrds- och Beatles-influenser på skivan, och, för att fortsätta fördela influenserna på två sidor av Atlanten, Hawkwind och Television. För er som undrar hur jag definierar classic rock.
Även om jag personligen saknar de där ställena i låtarna där man hade kunnat vänta sig ett rikligt härligt oljudsparti, så får det gärna stå till föga den här gången, så länge fler människor upptäcker att Ranaldos (och i förlängningen Sonic Youths) musikaliska gärning sträcker sig utanför konsthallar och alternativfestivaler. Har man gjort skivor sedan sent 1970-tal och låter så här vital är man faktiskt värd större uppmärksamhet, oavsett hur stor den var innan.