Regissören och manusförfattaren Åsa Melldahl gjorde, tillsammans med Erik Petersen, radiomusikal av boken för några år sedan. När hon lyfter in den populära kärlekshistorien på scenen är det med till synes sprakande iver. Mycket av det mesta trängs in i det nakna scenrummet, emellanåt i ett fartblint tempo.
Växelvis dansar kossorna på bondgården, döingarna på kyrkogården och barnen på biblioteket. När koreografin är tillräckligt tydlig för att guida publikens blick rätt i myllret fungerar det någorlunda. Den minimalistiska scenografilösningen, en ljusblå bassängliknande låda, bidrar till att dämpa villervallan en aning.
Men stundtals blir det rörigt, spattigt och spretigt. Kanske borde Åsa Melldahl ha dödat ett par darlings på vägen. Några buskisbetonade nummer, med hela ensemblen inblandad, hade gott kunnat maka på sig till förmån för det allvar som finns inbyggt i berättelsen men dränks i grimaser och yviga gester. De galnaste dansnumren hade fungerat bättre om man avstått från att gödsla med dem på gården.
Alla förutsättningar för en lyckad musikaluppsättning finns ju egentligen där. En teater med multikompetenta skådespelare och en musikeravdelning som säkert gör många andra institutioner gröna av avund. En folkkär historia som med lättsam ingång bottnar i tuffare frågor om kärlekens pris, längtan efter barn, livet, döden och tillvarons förgänglighet. Ska vi leva fullt ut eller stå kvar som utomstående betraktare? Törs vi - du och jag - tro på en framtid tillsammans? Vad händer om vi misslyckas? Där finns en dramatik som bara bara väntar på att få hugga tag i sin publik. Med humor och allvar i balans.
Som det är nu förtärs berättelsens kärna, den omvälvande och komplicerade passionen mellan bonden Benny och bibliotekarien Desirée, av allt det där andra som ska roa oss på resan mot finalnumret. Man känner sig snuvad på konfekten. För kemin finns ju, alla gånger; det sprakar mellan huvudrollsinnehavarna Karin Paulin Ek och Pär Andersson. Men så fort de trycker på knapparna som gör berättelsen rörande och sann, blir de avbrutna för ännu en rolig idé som ska hinna förverkligas före ridå. Det är synd.
Oavsett detta blir Grabben i graven bredvid, i kraft av bokens och filmens popularitet, med sannolikhet en publiksuccé för Norrbottensteatern. Det hade den emellertid blivit även om Åsa Melldahl hade vågat lita på att story, musiker, sångare och skådespelare håller i sig själva.