Tre album, ett Allsång på Skansen-besök och ett samarbete med Mauro Scocco senare känns epitetet folkkär betydligt närmare än indie, och publikskaran inför spelningen på lördagskvällen är inte begränsad till tuperade hår och stjärnor under ögonen.
För visst är han folkkär, Krunegård, och lika underhållande som naturlig i rollen som soloartist. Han rockhoppar och slår ut med armarna på klassiskt Krunegårdsmaner medan han levererar en väl avvägd samling låtar. Det starkaste materialet från höstens två album Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund varvas med favoriter från Markusevangeliet.
Huvudsakligen bjuder spelningen på nära tolkningar av studioversionerna, med Munspelsdåren som ett lysande undantag då den på skiva rätt ointressanta låten har fått en ny och lite rockigare kostym. Stämningsfulla Stjärnfallet, med bara Markus på scenen och lågmäld allsång i publiken, är annars en av höjdpunkterna, och energiinjektionen Lev som en gris dö som en hund en annan. I vanlig ordning är det dock det som händer mellan låtarna som är spelningens stora behållning; Markus Krunegård kan med sitt mellansnack göra hela Sveriges artistelit grön av avund. Till synes nonchalant och improviserat berättar han om högstadiediscon hemma i Norrköping, missöden med tatueringar och den finska mammans förebråelser. Som de flesta artister som spelar i Stora salen för en yngre publik ägnar Krunegård också en del av mellansnacket åt att kommentera lokalen. Den får det något träffande smeknamnet Dödsstjärnan för takhöjden och den ödsliga tystnaden mellan låtarna. Det är helt enkelt närmast omöjligt för en artist av det här slaget att fylla ut salen från första parkett till sista. Close, but no cigar.