Mellan minne och försoning

Det är inte vidskepelse, utan hela arvet av ett lands historiska plåga som ansätter författaren. Det blir väl så i ett land som ständigt förser sina medborgare med hemska anledningar att minnas. Kallifatides lämnar Grekland 1963, några veckor efter att den kände demokraten Lambrakis mördats. Politiken, som slitit sönder landet, ger envar gott om vidriga detaljer kopplade till den privata. På bokens allra sista sidor stannar Theodor och hans bror vid kyrkan i grannbyn Pakia, brodern högst ogärna. Där blev han, under inbördeskrigets år, nästan ihjälpiskad av kapten Giannis. Av den enkla anledningen att han var son till skolläraren som hade namn av kommunist. Efter ett helt liv berättar brodern äntligen. "Åtta år gammal var jag när morfar tog min hand och inte släppte den förrän vi hade funnit mina föräldrar i Athen". Det är bokens inledningsmening, fascisterna har härjat hembyn, föräldrarna har redan flytt. Det är minnet, starkt, tydligt. Bokens avslutande kapitel handlar om en inbjudan till densamma by, långt, långt senare. En hyllningsfest till bygdens son, författaren som ärades eftersom han ärat bygden. Det är försoningen, den svarta stenen återfunnen, infogad. Mellan dessa minnen och denna nödvändiga försoning rör sig Kallifatides bok, smidigt, drastiskt, lärorikt. Att fråga efter angivaren där hemma i byn är meningslöst, han är säkert död vid det här laget. Och hembyn försonar sig också och uppkallar en gata efter honom, en gata med hela det riktiga namnet, Theodoros D. Kallifatidis, D var hans fars initial. Det är Kallifatides stora humanism som gör hans berättande stort. Och troligen är det humorn som försonar honom med minnet, förutan vilket ingen humanism är möjlig. Men humorn förhindrar minnets bitterhet, förhindrar hämnden. Han minns militärtjänstens idioti, men skrattar åt den. Han minns de blodiga utrensningarna mot partisanerna under inbördeskriget och skrattar naturligtvis inte, utan fogar in, lägger till handlingarna. Han minns kärlekarna och han minns kärlekarnas slut. Allt fogas in. Men Grekland under dessa år lämnar inget ledigt rum för en ung människa med samvete och intelligens, "åk min son, det finns ingenting för dig här" säger hans far. Fyra år senare besannas faderns ord av militärkuppen som definitivt stängde hoppet. De avslutande kapitlen om livet efter ankomsten till Sverige har inte samma spänst som de grekiska minnena. Såvitt de inte handlar om återkomsterna förstås, resorna ner till modern, till begravningarna. De svenska erfarenheterna är mest skisser, smånotiser, ibland slirar han nära sentimentaliteten där. Hans skrivande började när han såg blicken hos en man som avrättades i Athen. Han höll sin mor i handen och i denna bok dör nu modern, med åtskillig tvekan, döden vänder om flera gånger. Söner till mödrar blir som bekant diktare, och lyckligtvis bröt Kallifatides löftet från 2008, att det årets roman skulle bli hans sista. Även om den yttersta referensen inte längre läser honom bak slutna dörrar där hemma i Athen så behövs hans berättande, hans stora humanism och hans milt försonande humor.

Mellan minne och försoning

Är minnet en svart sten man kastar över axeln för att sedan gå vidare? I Theodor Kallifatides självbiografiska berättelse Det gångna är inte en dröm är Grekland denna svarta sten som efter fyrtio års bortavaro ännu plågar och oroar den berättande.