Jag både fascineras och avskräcks av kroppsligheten i Eva Ströms dikter. Den har en anatomisk röst, och det kunde väl gå för sig, men den har samtidigt en ganska klinisk saklighet som stör. Plötsligt släpps det blå operationsljuset in över raderna och språket börjar dofta naftalin.
Diktsamlingen heter Utskuret ur ett större träd och får mig att minnas den prisade Kniv och flod, samma urkraft och fulländning i det naturgivna, samma anatomiska besatthet som plötsligt snittade upp texten till ett preparat.
Då är det lättare att känna sig inbjuden till hennes klassiska utblickar, de flödande avsnitten från Rom där hela hennes slösande bildning känns monumental och tillgänglig samtidigt. Men som läsare kan man inte välja, Ströms lyrik befinner sig i punkten mellan kultur och kropp, mellan vetande och sinnlighet. I hennes speciella fall är det mer konkret än vanligt, kroppen är verkligen kropp, sinnligheten inte sällan en nervtråd eller en latinsk benämning, en journalsaklighet mitt i lyriken.
Det är ganska speciellt, i Kniv och flod smälte det in mer obehindrat eftersom hon där skrev om bland annat könsstympning, en kulturens sedvänja som onekligen i sitt barbari förstör naturen. Det var obehagligt, men berättigat. Människan skar i skapelsen och som hädelse är det remarkabelt, ungefär så kunde texten förstås.
hon etisk styrka, hon utmanar genom att hålla fast vid kroppen, mitt i allt historiskt våld, i all historisk storslagenhet av artificiella berättelser. Ström skriver om förlossningar, om fontaneller, operationer, och senare ställer hon den rannsakande frågan:
"Har jag rätt till ett språk för så många händelser
jag aldrig har upplevt, kan jag vara en förebedjerska
utan Gud? Hur kan jag göra anspråk på att veta något
om världen, utom min allra närmaste värld?"
Och det är kanske där någonstans man ska närma sig hennes dikt, i hennes formuleringar av en punkt där filosofin faktiskt blir mindre eterisk:
"Filosofin saknar så ofta kropp, utgår från att människan-djuret
endast är tanke, utan den egna kroppen, den egna historien".
diktsamlingen har intryck av antologi, några avsnitt följer en dagbokskronologi, en slags tidsjournal av vardag och tanke, andra speglar olika platser, Donau, St Lars, Elbe. Tidsintrycket är starkt, samtidshändelserna och våldet alltid närvarande. Men sammanhållet, åtminstone oftast, av de filosofiska grundfrågorna runt kropp och tanke. Som i den prosalyriska betraktelsen av "det lilla barnets oändligt vackert tecknade naglar" som ändar i den metafysiska reflektionen:
"Kan någon förstå det, livsmysteriet, inkarnationen, jag såg dig för första gången och din mor som blev mor, som du förvandlade till mor, som du - "