Melissa Horn har en visuell framtoning av ett diskret skogsrå och hon kan tyckas skör som gammalt värdefullt Meissenporslin, men hennes sångtexter är sannerligen inga söndagspromenader i parken.
Där är det den ena emotionella dynamitladdningen efter den andra. Melissa Horn gör, bara och helt enkelt, musik för ångestridna själar: vackra, ömtåliga, trotsiga och sårbara sånger med textrader som "jag ser pojkar som gråter och flickor som tar dem i hand".
Långt ifrån någon lek, detta. Kärleken; mera sållan den pågående, oftare upphörandet av och bristen på densamma, skildrat i desperat etsade känslolägen.
Man söker skydd medan man lyssnar. Försatt i trans.
Jag har nu upplevt tre konserter med Melissa Horn på några få år. Hon refererade själv, vid spelningen på Kulturens hus i lördags (mera än fullsatt; beslutsamt jublande men ändå närmast sakralt andaktsfullt), till den senaste av dem, som ägde rum utomhus på det förra Luleåkalaset.
- Jag längtar inte tillbaka till den där helikoptern som hela tiden hängde nästan just ovanför scenen.
Jo, den minns även vi som lyssnade. Det kändes som något slags bister terrorist-varning, faktiskt.
När Melissa Horn spelade låtarna från sitt nya album för sina föräldrar utbrast hennes pappa i ett oroligt:
- Mår du verkligen så där dåligt? Folk kommer ju att tro att du är självmordsbenägen.
Och Melissa Horn själv tillägger försiktigt:
- Det är ju rätt så sorgsna låtar ... Men någon liten munter låt finns ju också.
Mestadels är det en tjej, ensam med sin gitarr, i spotlighten. Men det finns en kvartett kompetenta musiker bakom henne också. Och det blir strövtåg genom hennes repertoar, där både gammalt och nytt förenas om utrymmet.
Man kan mycket väl likna Melissa Horn vid en Barbro Hörberg för 10-talet. Eller faktiskt: en Hjalmar Söderberg eller Gustav Adolf Lysholm. Lyhördheten, sorgen och vreden är identisk. Och lyssnar man, och inte endast slentrianhör, öppnar sig dimensioner förutom de mest obligatoriska också.
Det lönar sig att ha tålamod med Melissa Horn. Hon är ett smalt litet utropstecken med utslaget hår och massor att berätta. Och lördagskvällen med henne och bandet var bara underbar. Helt. Och hållet. Underbar.
Bland låtarna skar Jag kan inte skilja på, Säg ingenting till mig, På låtsas, Innan jag kände dig, Jag vill ha dig nu, Under löven, Vår sista dans och Lät du henne komma närmre till sig särskilt stora arealer ur hjärtat och själen.
Det var en fullödigt och fulländad, varm och värdig lördagskväll, med en stor liten artist. Hennes endast tredje spelning av sammanlagt 38 på den pågående turnén.
Och ingenting annat än just det.