Medvetna val på scenen
Det kunde regissören Farnaz Arbabi och under hösten har hennes pjäs Utvandrarna fyllt teatersalongerna i de gamla utvandrarbygderna i Småland och Blekinge med en entusiastisk publik. Uppsättningen är ett samarbete mellan Regionteatern Kronoberg/Blekinge och Riksteatern och just nu går pjäsen på turné i Sverige. Det nordligaste stoppet görs i Skellefteå där den spelas den 28 mars.
Till synes hände allting på en gång.
Först satte Farnaz Arbabi upp Jonas Hassen Khemiris dramatikerdebut Invasion! på Stockholms stadsteater och sedan gav hon sig i kast med Utvandrarna i Växjö. Det blev två succéer.
Inom loppet av några veckor utnämndes hon till 2006 års teaterpersonlighet av Radions Kulturnytt, fick motta Expressens teaterpris och Svenska teaterkritikers stora pris.
Men bakom framgångarna finns en stark medvetenhet om teaterns möjligheter och trots att hon bara fyller 30 år i år har Farnaz Arbabi hunnit skaffa sig stor erfarenhet under många uppsättningar på mindre scener.
Just nu befinner hon sig i Luleå för att sitta i Teaterhögskolans intagningsjury. Där pågår under veckan slutproven - av de 40 sökande som gått vidare i processen ska åtta till slut ha valts ut på lördag.
Delar våndorna
Farnaz Arbabi delar de sökandes våndor. Hon har själv en gång sökt in till Teaterhögskolan och dessutom två gånger till Dramatiska Institutets regilinje, men kom inte in.
- Ändå blev min första kontakt med DI en vändpunkt. Jag kom visserligen bara till en första intervju, men bara att jag fick komma dit visade att det faktiskt kan gå och jag skulle nog inte stå här i dag och vara regissör om jag inte hade kommit till den där intervjun, säger Farnaz Arbabi.
Hon var två år när hon tillsammans med sina föräldrar kom till Sverige från Iran. Föräldrarna anlände som gäststudenter, i dag hade de aldrig mottagits. När kriget mellan Iran och Irak startade blev det omöjligt att återvända.
Farnaz Arbabi växte upp i Husby utanför Stockholm. Redan som liten kom hon i kontakt med Vår teater. I gymnasiet hittade hon en grupp i Gamla stan och började intressera sig för regiarbetet.
Mamma och mormor ville att hon skulle bli läkare eller jurist, så universitet måste det bli och Farnaz Arbabi läste teatervetenskap och senare filmvetenskap och på fritiden satte hon upp pjäser tillsammans med några kompisar. När hon inte kom in på DI blev det Journalisthögskolan i stället.
Men regitankarna ville inte släppa.
- Då skrev jag brev till några teatrar och sökte jobb som regiassistent.
Två svar fick hon - ett från regissören Birgitta Englin, numera chef på Riksteatern, och ett från Suzanne Osten. Det blev så småningom jobb hos dem båda, en praktisk teaterutbildning som betytt mycket och på senare år har Farnaz Arbabi kompletterat praktiken med ett års teoristudier på Dramatiska Institutet.
Ingen relation till författaren
Det var också Birgitta Englin som frågade henne om hon ville göra pjäs av Mobergs Utvandrarepos. Frågan lät inte särskilt lockande, Farnaz Arbabi hade ingen relation till författaren, men lovade att läsa böckerna.
- Jag blev fast i berättelsen som ganska snabbt började att handla om mina egna föräldrar. Dagens flyktingar lämnar ju sina länder av samma anledningar som Karl Oskar och Kristina gjorde - de söker också efter en bättre framtid för sina barn.
Det som skiljer är mottagandet. Karl Oskar och Kristina var välkomna i "Amerikat", fick en bit jord att odla, deras kunskaper togs i bruk.
När samtidens Karl Oskar och Kristina anländer till Sverige fastnar de i asylpolitikens byråkrati, utsätts för helt andra påfrestningar.
Ändå säger sig Farnaz Arbabi inte i första hand vilja diskutera vår flyktingpolitik på scenen. Framför allt vill hon skapa förståelse. Visa på att det är samma drivkrafter då som nu som får människor att söka sig bort från sina länder till en annan tillvaro.
- Teaterns styrka ligger i identifikation och förståelse och det är till det jag vill använda teater. Teatern har problem i dag. Vi pratar om att vi vill nå nya publikgrupper, men ställer sällan frågan varför människor skulle vilja komma hit? Vad är det vi förmedlar, mer än bara enskilda uppsättningar, vilka tankar har vi kring teatern som idé?
- Folk kommer inte att gå på teater i framtiden om vi inte hänger med i samhällsutvecklingen. Det pågår en genusdebatt på alla möjliga håll, men på teatern speglas den diskussionen väldigt lite. Om man ska snacka publikgrupper så finns det en stor grupp 20-åriga kvinnor som uppfattar den teater som spelas som sexistisk. Samma sak är det med integrationsfrågorna, de finns inte heller med på scenen.
Farnaz Arbabi talar om att man inom teatern ofta säger sig vilja ställa frågor. Själv vill hon påstå något, göra medvetna val.
- Det görs otroligt många omedvetna val inom teatern. När jag till exempel satte upp Invasion! fick jag frågan varför så många av skådespelarna hade invandrarbakgrund. Jag har aldrig sett andra regissörer få frågan varför de bara väljer vita skådespelare. Samma sak är det när det står många kvinnor på scenen, då blir det föremål för frågor, man talar om kvinnopjäser, men aldrig om manspjäser.
Allt på scenen är tecken och symboler som tolkas, säger Farnaz Arbabi. Hamlet är visserligen skriven som en han, men sätter man upp pjäsen måste man ändå veta varför man väljer att en man ska spela honom. En svart kvinna kan på scenen självklart ha ett blont och blåögt barn, i teaterns magiska värld kan ju en plastgrunka bli en bil, en heterosexuell man kan spela homosexuell - Farnaz Arbabi har många exempel.
- Många slarvar och mycket går på rutin, men eftersom teater bygger på illusioner och överenskommelser är möjligheterna oändliga, säger Farnaz Arbabi, som ändå är hoppfull inför framtiden.
- Det är bara en tidsfråga innan mycket kommer att förändras. Om teatern ska överleva måste den helt enkelt se till att samhällsutvecklingen inte springer förbi. Den publik vi har idag kommer inte att finnas i evighet.
Behov av eftertanke
Efter sitt stora succéår har hon "gått i landsflykt" till Köpenhamn. Plötsligt är hon en regissör i ropet, får många erbjudanden, men hon har ingen lust att bli den som sätter upp teaterpjäser i största allmänhet.
- Jag känner ett stort behov av eftertanke just nu, vill ta mig tid att fundera över vad jag vill göra med mitt yrke.
För Farnaz Arbabi handlar det om en teater som engagerar, som väcker frågor, förändrar världen genom att den får människor att tänka på nya saker eller på ett sätt de aldrig tidigare gjort. En teater som utmanar och underhåller, hon ser ingen motsättning mellan sorterna, och när det gäller ämnen är hon öppen för det mesta, bara hon själv brinner för frågorna.
Men erbjudandet om att sitta i Teaterhögskolans intagningsjury kunde hon inte motstå, trots sin ledighet.
- Att sitt i juryn här i Luleå är ett hedersuppdrag. Jag vill och får inte prata om juryarbetet, men jag kan säga att jag tycker det är spännande och viktigt.
Så jobbar vi med nyheter