Kanske framför allt för den starka konstrasten till det mekaniskt hårda som gömmer sig i den speldosa hans film visas i. En speldosa som en gång var en gåva från Dahlbergs morfar till hans mor.
Filmen är hans främsta medel, liksom att han återkommande i sitt uttryck utforskar rumslighet. Just nu omtalad för sin kommande minnesplats Memory Wound, som invigs i juli 2016 för att hedra offren för terrorattentatet vid Utøya 2011.
För Konstmusset i Norr ett verk med klar hänvisning till industrialismens visioner som gruvsamhället vilar på men också en länk till minnen, hans egna via speldosan, på ett större plan exempelvis de minnen som ryms i de hus som nu flyttas i Kiruna.
Egentligen spelar nog intentionen mindre roll, tänker jag, när vi tillsammans, ett antal människor, betraktar verket i Bergrummet vid Mjölkuddsberget
Den korta vandringen in i underjorden, den råkalla luften samt den svaga doften av fuktig jord, bjuder på en passande inramning till denna installation. Vi är i gruvan, ett med maskinen. Det monotona, mekaniska trampar på i ett sorts evigt kretslopp utan slut. Det är kallt och sterilt. Men i starkt kontrast till den snabba bildvärld vi lever i, när otåligheten börjar göra sig påmind, kommer långsamhetens dramatik till sin rätt. Det är då associationerna föds.
Jag minns en film jag nyligen såg av Denise Grünwald vid hennes utställning i våras på Nationalmuseet. En film som utspelade sig i en hiss. I hennes fall, förvisso befolkad av ansiktslösa människor i färgstarka klädedräkter där en evig vind och små rörelser skapade en sorts handling.
Det var närmast hypnotiserande, nästan som att finna frid.
Samma känsla uppstår under Dahlbergs filmvisning. Ur det råkalla uppstår stjärnbilder, illustrationer och utsnitt ur en bildvärld från en sagobok. Men också krig, nazism, en gruvexplosion och mycket snabbt flimrar ett vackert hår förbi.
Det oorganiska blir närmast organiskt. Det får en funktion och blir delar i ett minnets berättelse som är högst personlig.
Eller som Jonas Dahlberg själv beskriver; ”Jag bestämde mig för att använda speldosan som ett slags mikrokosmos och att på ett nästan kirurgiskt vis låta betraktaren åka på en resa genom speldosan, eller kanske snarare in i sitt eget psyke”.
Fotnot: Utställningen visas i Bergrummet Mjölkuddsberget även torsdag och fredag klockan 11–18