Det mest gripande personporträttet i Sven-Eric Liedmans bok Livstid handlar faktiskt om Goethe. Som överlever sin egen upphöjelse i europeisk kanon och skolliv och blir rent levande i sin ständiga kunskapsiver och i sitt kärleksliv, det som vacklade mellan passion och trofasthet.
Eller så tycker jag bäst om kapitlen runt Kierkegaard, var gudstro är så filosofisk att meningarna får livet att stanna upp och vända i begrundan. Jo, bestämt är den egna tiden närmast Kierkegaards, i meningar som "ångest är den åtrå man fruktar", eller Liedmans liknelse att den religiösa extasen vore som förälskelsen. Om detta förstod han en hel del, hans liv och tanke var ju sublimeringen efter förälskelsen i Regine Olsen. Och Goethe förstod han så spetsigt att han såg honom som en talangfull försvarare av sina fadäser. Det är inte så dåligt, Goethe, alltid på flykt, alltid trogen. Christiane Vulpius hette den lågättade kvinnan som återupprättas i Liedmans text, hustrun som födde gigantens fem barn, hon som föraktas nästan överallt i lärdomsvärlden.
Det som tar störst utrymme i denna meditativa minnesbok är annars de återkommande, och alltmer djupborrande, berättelserna om kyrkoherden Erik Söderberg i Maglehem, den bildade, beläste, konstälskande prästen som rymde ur sitt äktenskap för en mycket yngre kvinna, och han var djupt förtrogen med Kierkegaard, men handlade mindre sublimt. Skandal och befrielse.
Liedman själv kommer från Vittskövle, församlingen intill och kyrkoherden dras upp ur minnet, genom arkiven, trycken och andras minnen. Fascinerande och humanistiskt, platsens historia knyter ihop minnesboken och summeringarna. Prästens livsval, hans mindre vackra sidor (förskingring, dåligt lynne), de återstående frågorna, vart tog hans konst vägen, hans bibliotek?
Kunskap om liv och livstid, jo, valfrändskapen till Goethe och Kierkegaard finns där, sätten att förhålla sig till kärlekens möjlighet, det är vackert, Liedmans sätt att hantera bildning och liv är också djupt tilltalande.
Barnbarnet ljudjoller sträcker sig ner mot Platon och får kontakt. Som introduktör till filosofins uppgift och läsning är Liedman en av våra viktigaste.
Hans politiska teman har inte samma klang, inte i sammanhanget, men de finns där, skolan, privatiseringarna, tidens girighet. Lite dragspel i orkestern, konstig klang som sagt. Men allt det andra har ton och harmoni.