Det är glättigt, småputtrigt och faktiskt ganska tråkigt när Inger Nilsson tillsammans med musikern Carina E Nilsson bygger en föreställning om hur det är att leva i skuggan av en av världens mest kända barnkaraktärer, nämligen Pippi Långstrump.
Inger Nilsson var nio år då hon fick rollen som Pippi och i föreställningen Astrid, jag och dom andra får publiken exempelvis veta hur hon 15 år gammal kliver in i en talk show i Madrid där en fullsatt studio med barn förväntar sig få möta Pippi själv och in kliver en tonåring i högklackat. Rubrikerna i Spanien efter showen löd; "Pippi orsakade kaos i tv-studio".
Och så här förflyter den dryga timme föreställningen pågår. Inger Nilsson berättar anekdoter från tiden som barnskådespelare, hur det påverkat hennes vuxna karriär som skådespelare blandat med historik om Astrid Lindgren och sånger från filmatiseringar av Lindgrens älskade barnböcker. Det är en hel del lite plumpa avslöjanden som jag inte riktigt förstår varför hon valt, om nu detta är tänkt som en familjeföreställning. Ärligt behövde kanske inte publikens barn veta att den först tänkta skådespelaren till rollen som Pippis pappa, en tysk karaktärskådespelare, istället spelade in en porrfilm.
Carina E Nilsson är dock en skicklig pianist, medan tyvärr Inger Nilssons sång är lika medioker som föreställningen i övrigt som mest känns som konstgjord andning för en skådespelare som numer spelar rättsläkare i en tysk tv-serie.