Medioker manga trots massiv budget

Om jag ska vara ärlig så är jag helt obekant med Dragonball-sagan och, för den delen, hela den japanska manga/anime-kulturen. På grund av detta är jag rätt obekväm med överkoreograferade slagsmålsscener och fantasifullt övernaturliga krafter, så filmer där ett eller båda av dessa element finns representerade fattar jag snabbt en negativ inställning till. Men jag ska försöka vara öppensinnad. Lite grann. Filmen följer den pubertale protagonisten Goku, som är impopulär och mobbad i skolan, men har tränats i kampsport av sin virile morfar. På hans lott faller att, tillsammans med ett gäng färgstarka karaktärer, hitta sju magiska sfärer, dragonballs, och på så vis förhindra apokalypsen. Gokus väg från underdog till självsäker superhjälte går nästan löjligt snabbt och redan då han i en tidig scen ger igen mot sina plågoandar från skolan har han insett att det viktigaste i slagsmålssammanhang är att ha några snärtiga one-liners på lager. James Marsters spelar den gröne superskurken Piccolo som, trots det spaghettidoftande namnet, inte har någon märkbar italiensk brytning; och gör så utan att på något vis urskilja sig från den mängd basröstutrustade bad guys som befolkat filmhistorien sedan Darth Vaders dagar. I övrigt är skådespelarprestationerna mediokra, med undantag för Joon Park, som gör en exceptionellt usel rolltolkning som den godhjärtade busen Yamcha. Kanske hade Dragonball Evolution kunnat förtjäna ett aningen högre betyg baserat på endast underhållningsvärdet, men med en budget på 100.000.000 dollar är å andra sidan tanklös underhållning det allra minsta man kan begära.