Erik Helmersons Den onödige mannen inleds med en blinkning till en välkänd scen i filmen Falling down med Michael Douglas i huvudrollen. Huvudpersonen Peter, en hunsad och misslyckad journalist i fyrtioårsåldern, ska äta på Mc Donald’s med sin tolvåriga dotter men får inte den service han anser sig förtjäna. Till skillnad från Douglas karaktär sliter han inte upp och börjar vifta med ett automatvapen, men skämmer dock ut sin dotter genom att ställa till en scen mitt bland snabbmatsflottet. Hans sätt att visa att han fått nog är mer pysande. Han väger ständigt det han trots allt har, mot allt det han kommer att förlora om han skulle följa sina verkliga impulser.
Peter är fast i ett tärande äktenskap, har en dotter som inte respekterar honom, arbetar trots en lång
i tid i branschen som en sketen notisskrivare och umgås utanför hemmet bara med ungdomsvännen Carl, en förstående men hyperrationell och tröttsam typ som betraktar livet som ett projekt, ett problem att lösa. Peters tillvaro är en evig vardag mellan föräldramöten, joggingrundor och monotona hushållsbestyr. Att han och hans fru inte längre ligger med varandra behöver inte ens nämnas.
Inte ännu en roman om medelklassens våndor och problem, tänker jag redan tidigt. Men tar delvis åt mig när Peter ger sin inkompetente chef Mobäck en uppsträckning, han som ständigt ber sina journalister att tänka på att vad de skriver inte ska vara så "medelklass": "Varför får det inte vara medelklass? ... Jag säger inte att vi bara ska skriva för andra medelklassmiffon som är precis som vi. Vi ska väl skriva för alla möjliga. Jag säger bara att du inte behöver vara så självkritisk, Mobäck. Du behöver inte såga ditt liv. Du har inte så mycket att skämmas över. Och det du skäms över kanske är helt fel saker."
Helmerson har begåvning för den typen av samhällskommentarer, inte alltid så trogna det korrekta och konsensustvingande, och tillkomna bortom åsiktspaketen. Det är ett välkommet fribyteri.
Värre är det med personteckningarna. Snart sagt samtliga gestalter i romanen är stereotyper.
Peter själv är den manlige martyren, hans fru den otacksamma ragatan, hans chef den okänslige buffeln, dotterns mobbare är finniga ligister från problemhem. Och så vidare. Som om minsta avsteg från de givna rollerna skulle äventyra romanen, snarare än att berika den. Det är heller inte så mycket bevänt med den thrillerartade upplösningen, där Peter hamnar i olag hos några fotbollshuliganer efter att ha visat sig på styva linan. Det upplevs mest som något att bryta dödläget med.
Här finns insiktsfulla kommentarer om den eviga mansrollen, om patriarkatet, om familjebildning och den atomiserade nutiden - men det är så valhänt inslaget och stilistiskt jämntjockt att de kommer bort. Värme, men ingen attack.