A Camp-tricket: En melodisk figur över några ackord. Upprepning. En avslutning i ett tonartsbyte som de utbildade, mer än genomsnittligt initierade, upptäcker men som inte stör de andra, de som mest lyssnar på musik för att, ja, fördriva tiden. Smart. Något för alla. Det är förstås inte unikt, Beatles uppfann det och otaliga andra har arbetat efter samma metod. Abba fulländade den. Har man sin bakgrund i punk eller konstrock eller rent av socialgrupp tre är A Camp medelklassen personifierad. I bemärkelsen medelklassen som negativt omdöme. Jag vill bara påpeka det. Jag förstår ju att A Camp inte gör musik för att omvända dessa hatare. Firma Persson, Larson & Frisk gör intelligent popmusik för en publik som är som de själva; vita och hyfsat framgångsrika och snart medelålders. I den bemärkelsen är Colonia en lyckad skiva, tillfredsställande för såväl upphovsmän som tänkt publik. Jag uppskattar flickpopflirtandet i Here Are Many Wild Animals och Televisionpassningen i Chinatown. I övrigt är det lite för mycket roots-kitsch för min smak. Jag vill ha min pop over the top. Mer storhetsvansinne och angst, tack. Jag förstår och respekterar att jag måste vända mig annorstädes för det.
