Att redogöra för boken kräver därför först några utredande rader av genealogisk karaktär. Viktoria heter huvudpersonen. Hennes föräldrar skiljer sig när hon är elva. Pappa Harald väljer Sonja och Viktoria väljer mamma i Stockholm. Harald blir kvar på sin gård i Sörmland. Viktorias styvfar heter Perry och med det namnet är man naturligtvis framgångsrik i reklambranschen. Han har en son som är bokens orolige ande och därför heter Max.
Kapitelberättelserna växlar mellan de olika personernas perspektiv, Perry: Viktoria: Sonja: etcetera. Efter skilsmässoinledningen hoppar texten 15 år framåt. Perry kröner sina framgångar med en brakinfarkt på en slags reklaminstallation i rollen som Gustav III på Operan. Mycket övertygande rollprestation. Sonen Max har permanentat sin ställning som störningsmoment och allas dåliga samvete, sitter inburad för ett dråp. Då gör Viktoria sitt vägval, ett sådant nutidens människor sägs göra för att manifestera sitt existentiella oberoende. Hon beslutar sig för giftermål med Jonas och ett storartat bröllop på fädernegården Ramsättra.
Och berättarna pratar på, Perry får fortsätta sina självbelåtna utläggningar, fast han är död. Midsommarafton närmar sig, då ska festen stånda och de tu bliva ett. Relationerna knådas och bakas, ångesten bubblar och lögnerna jäser. Små otroheter, nya och gamla, hotande konkurser, lik i garderoben, dolt hat mot de närmaste. Det pratas och tänks, grälas och gråts. Viktoria har sin ångest, men förberedelserna rullar på. Hon själv (eller möjligen författaren) tror att bröllopet apterar någon slags avslöjande bomb under de inbjudna. Jag tvivlar.
Allt vi aldrig gjorde med varandra heter boken och jag finner det kritiska omdömet svårplacerat. Onekligen kan Alfvén hantera sina personer i all deras ömkliga anpasslighet och deras livslögner. Men lika ofta ser jag ett skuggspel av arketyper, det är som i en engelsk tv-serie, man ser på ansiktsuttryckets entydighet vilken karaktär man har framför sig. Och de beter sig just som man förväntat.
En midsommarnattsdröm om vår nutida utsatthet? Nja, snarare ett hastigt rollspel av fasta karaktärer, men med besvärande brist på riktiga människor. Flyhänt, lättskrivet och fångande en och annan blink av medelklassens ständiga oro i sin övertygade förträfflighet. Men utan varken motstånd eller klang eftersom sidorna avverkas.