Mörkret faller (eller stiger ur jorden) och vindarna bär på nya, kärvare hälsningar. Vi går mot höst, mot vinter, brukar man säga. Jag tycker att det är mer som att man står still och årstiden något hotfullt kommer emot en. Som en dunkelt skräckinjagande Tove Jansson-gestalt. Vad kan man göra, hur ska man möta det? Pyssla lite i sina vrår, puffa upp sina kuddar en aning, se över sitt skal, krypa lite längre in i det.<br>Här pågår inget krig. Här väller inte höghushöga vågor in över våra stränder. Här rämnar inte jordskorpan. Här föds det och dös det. Här påbörjas och avslutas. Här sätter den mänskliga förmågan och oförmågan de flesta av gränserna. Är vi lyckligt lottade? Ja, något annat vore väl förmätet att påstå. Fast just lottade är kanske inget riktigt bra ord. Och lyckliga är vi väl inte precis hela tiden.<br>Man har sina vanor, man har sina böcker. Försjunker i jagande efter mening och identitet längs gatorna runt Eiffeltornet eller uppväxter i rysk-judiska kvarter i Jerusalem. Försöker föreställa sig en himmel ?blekt fibaktuelltsblå? och solen som ?ett häftstift i ögat?. Man har sina begränsningar, de rent mänskliga. Man har sin gränslöshet, den rent mänskliga. Försjunker gör man. Men knappast utan smärta, kan man få lust att tillägga. Flykt? Tja, jag sätter inte emot. Men i så fall ? från eller till? Från eller till vad?<br>Mörkret faller (eller stiger ur jorden) och man går på sina medelgympapass. En liter vatten före. En liter vatten efter. Man sprätter med höger ben, vänster ben och när nästan alla gör det samtidigt kan ett märkligt anonymt vi uppstå. Någon gör alltid tvärtom. Alltid. Och hade det varit för tjugofem år sedan hade jag och min kusin ägnat en natt åt att utveckla en hel filosofi utifrån just det. Vi skulle ha låtit det utgöra en bild, ett mönster för livet. (En natt för tjugofem år sedan räckte det med en tapetrand.) Man hade behov på den tiden av att hitta enkla mönster. Man har det fortfarande. Men, jag vet inte, det har blivit svårare. Och nätterna lite mer problematiska.<br>Minusgraderna har kommit till Pakistan. De sa det på radion i morse. Jag försöker föreställa mig det. Jag försöker hålla det ifrån mig. Ställer gröttallriken i diskmaskinen, bäddar sängen och går upp till mitt skrivbord. Jag borde vara tacksam. Jag är tacksam. Det är svårt att vara tacksam. I min ungdoms vänsterengagemang fick man inte vara det, det var en uttryck för småborgerlig omedvetenhet. Mot skulle man vara. Och förbannad. Stridslysten. Moralen var hög, empatin i tröskelhöjd.<br>Man plockar med sina papper. Försöker upprätthålla sitt yrkesliv. Gör sina inbetalningar till Skatteverket. Åh, dessa lakoniska formuleringar, denna skenbara vardaglighet, vad det kan trötta. Hur det kan få en att hålla sig flytande ett tag till.<br>Mörkret faller (eller stiger ur jorden). Normaltid. Vintertid. Snart har alla löven fallit. Satt på tåget bredvid en man från Kanada. Har ni inte lönn i Sverige? frågade han ungefär i Norrköping. Of course, sa jag. Trots idogt stirrande fick jag inte syn på en enda en innan jag skulle stiga av i Nässjö. Jag sa att jag var författare. Han sa att han var pensionerad universitetslärare och kände Dan Brown. Det kan ju mycket väl vara så att han satt där och hittade på, men jag valde att tro på honom. Ibland måste man göra det.
