På var sin sida om ett bord sitter präktigheten och passionen. Orden de talar är Kerstin Thorvalls. Ord som ömsom tvinnas om, ömsom studsar mot varandra. Det är Ann-Sofie Kylin och My Holmsten som gestaltar en medelålders kvinnas känsloliv genom ett skickligt ihopsatt urval av Thorvalls texter. Ett manus som landar i föreställningen Jag är en grön bänk i Paris.
Präktigheten dras med förhoppningen att någon gång bli färdig med vardagssysslorna, och låtsas som om fredagsstädningen inte är evig i sin veckolånga cykel. Den oreda i hemmet som kan te sig så banal, men som likväl kan ockupera tankarna och ge näring åt drömmar om att allt det där en gång ska bli klart. Då hon ska få njuta av det rena, fina och färdiga.
Så värst nöjd över ett skinande rent hem och tulpaner med gnisslande stjälkar är hon nu kanske innerst inne inte. Nej, för snart börjar passionen berätta om den 20-årige mannen. Han gav henne mod, hon fick hybris. Blev faktiskt tokig.
Och här börjar en pendel mellan de två som ryms inom samma kvinna. När den kåta kärringen säger att hon är just det, kastar präktigheten ett skynke över henne. Men passionen är inte tyst så länge. Till det är lusten alltför stark. Präktigheten lägger sin lust på att frossa i sötsaker.
Igenkänningsfaktor med anstrykning av humor är alltid tilltalande och med tanke på publikens sammansättning på Bio Norden i Jokkmokk, där en helt överväldigande del är kvinnor i mogen ålder, lockar gäddhäng och hormonellt betingade svettningar till skratt i allvaret. Och just när det ser ut som att präktigheten och passionen når någon form av syntes efter sommaren när äpplena mognar, då när man vill ha någon som inte gör ont, så kommer tvivlet. För det är klart att man ändå skulle kunna tänka sig en 20-åring med mörka ögon och smala höfter. Men hur ska det gå till? Rådet är konkret: Ligg ner! Då syns inte allt det där som hänger!
Det är roligt och sorgligt, men ofta också helt självklart. Om det är en generationsfråga, eller individfråga, får vara osagt, men
ibland kan det vara lite svårt att känna sig helt bekväm med vissa beskrivningar av den kvinnliga duktigheten, osäkerheten och nojan. Men om, bara om, den känslan beror på att det har gått framåt på jämställdhetsfronten sedan Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna kom ut 1976, så är det ju bland annat just tack vare kvinnor som henne.
Många, många av resonemangen handlar om att åldras fysiskt, men känna sig lika ung på insidan. Och mitt i detta den längtan efter kärlek som alls inte känner någon ålder. Det åldrande, det unga och det utan ålder bråkar och samsas i en komplicerad relation. För samtidigt som man vill vara ung, eller är ung, eller känner sig ung, så vill man inte vara ung på det sätt som man var när man var ung.
Och efter en timme rik på ord och känslor sammanfattas alltihop med ett par slutrepliker. Som en tveklös bön: Gode gud, låt mig leva innan jag dör!
Fotnot: Jag är en grön bänk i Paris spelas i Luleå i kväll och på fredag i Piteå.