Med visshet om ämnets bedräglighet

Torgny Lindgren Minnen Norstedts Är denna landsända ens för handen? Torgny Lindgren lät predikanten Olof Helmersson ställa frågan om Västerbotten i Norrlands Akvavit. Den romanen var ett slags minnets slutlikvid. I sin nya bok går Lindgren ett steg längre, hur är det med själva minnet? Är det ens för handen? Ingen annan än Lindgren skulle bygga en minnesbok på en paradox. Så otroligt olik han är en av sina kollegor i akademien, Per Wästberg, vars minne är det prudentliga arkivets, närmast fulländat. Lindgren har inga minnen, säger han på bokens första rader till sina påstridiga förläggare. Och självaste Augustinus får efter titelbladet förmoda att minnet är ett slags mage åt tanken. I den mån minnet alls finns är det alltså opålitligt, ett slags halvsmält och blandad materia. Jag tror att det allra väsentligaste avsnittet i Minnen är de 20 första, smärtsamt vackra och roliga sidorna. Där minnets ohygglighet är sådan att man alltid måste se lite vid sidan om. Som vid betraktandet av Guds ansikte, inte bligstirra rakt in i ögonen, då drabbas man av blindhet. Eller ännu fler bortfallande sinnen, som brodern Göran, han kan inte längre lyssna på riktig musik utan att ta smärtstillande sprutor. Mantovani går bra, men Bach och Beethoven gör för ont. Och läsa kan han inte, blodkärlsbristningar i ögonen. Bra, säger bokförläggaren, det där kan du skriva om. Nej, det kan jag inte, svarar författaren. Minnet är oåtkomligt, som det förflutna. Om det låter sig beskrivas är allt förvanskningar, omskrivningar, tillrättalägganden. Och då måste man nog säga som Lindgren, det finns helt enkelt inte. Inbillningar finns, minnet icke. Alltså måste han skriva sin bok i paradoxens hägn, i full visshet om ämnets bedräglighet. Han gör ju sådär i sina böcker, hela tiden. Fanns egentligen den livslånga tron, fanns de yttersta tingen och inlandets kronotorp? Hur kan vi veta med visshet? När vi ser tillbaka och äntligen ska förstå någonting, när vi tillsist sållat fram det väsentliga från tidens ohyggliga överflöd då är det allt annat än säkert, och mest av allt sken och villfarelse. Först förstår vi inte och därefter förstår vi inte alls. Vad kände jag, frågar sig författaren apropå sin ungdoms tuberkulos. Och svaret förklarar hela den egenartade spänning som bär upp hans prosa, förklarar den undanglidande magi han kan ladda sina meningar med, förklarar hur han bättre än någon romanförfattare kan fånga det obeskrivbara: "... denna förnimmelse som burit mig genom livet: likgiltig förundran". Eftersom världen dock är för handen, men i sitt djup och sin tid obegriplig är just denna paradox Lindgrens mest väsentliga. Existensen är likgiltig, dess frågor förunderliga. Alltså blir det tillsist minnen, från de som dött, från värnplikt, krogbesök (det roligaste har en dialog med nazisten Engdahl), kulturministrar och författare. Det är ofta ohyggligt roligt, eller ordet är kanske dråpligt? Från att komma från en man som saknar minnen är det dessutom en osedvanligt rik minnesbok.