Vi kom över havetHistorier som berättas ur djupet av en människa kan nå samma djup hos mottagaren, ifall den är beredd att lyssna. Alla bär vi ju på sorger och bedrövelser, minnen och erfarenheter som hjälper oss att leva oss in i andras upplevelser. Skönlitteratur, när den är som bäst äger just den kraften. Berättelsen tar formen av en röst som höjer sig över trycksvärtan och förmedlar den litterära gestaltens smärta och våndor rakt in i själen på läsaren. Som får ta del av sinnesintryck och erfarenheter han/hon aldrig annars haft möjlighet att komma i närheten av.
Jag har funderat över den här "inre resan" som man gör i fåtöljen medan jag läst två romaner: Kéthévane Davrichewys Svarta havet och Julie Otsukas Vi kom över havet.
Båda författarna är vad som i Sverige kallas "tredje generationens invandrare". Davrichewy, föddes 1965 i Paris som barn och barnbarn till georgiska immigranter. Julie Otsuka föddes 1962 i Kalifornien av föräldrar med japansk härkomst. Båda romanerna utspelas med början omkring 1920. Båda handlar om kvinnornas situation, deras möjlighet att leva i det nya landet, deras svårigheter att anpassa sig och få livet att fungera. Men där slutar likheterna.
Den gamla kvinna som är huvudperson i Svarta havet kom till Frankrike som dotter till en socialdemokratisk politiker från Tblisi. Pappan försvinner när han åker tillbaka för att slåss för Georgiens självständighet mot Stalin. Kvar blir flickan med sin mor och syster. Utblottade drar de sig fram genom att sy och sälja grönsaker. Och genom hela livet, och därmed romanen, skimrar ungdomskärleken till Tamaz, pojken hon promenerade med längs kajerna vid Svarta havet.
Det är ljuvligt och smärtsamt att läsa, och det ger en närvarokänsla av hur det var att komma som invandrad till Paris efter första världskriget.
Inget av det bohemliv vi hört konstnärerna prata om, inget om den lyx och glans som förknippas med staden. Tvärtom, hårt slit för bara lite mat, och en ständig längtan tillbaka till värmen och solen, och det behagliga liv de rika levde före ryska revolutionen.
Julie Otsuka däremot har som huvudperson i sin Vi kom över havet, alla japanska kvinnor som kom till Amerika som postorderbrudar på 1920-talet.
De importerades och köptes till USA av japanska gästarbetare som ville gifta sig. Fattiga bönder i Japan fick pengar, brudpris, och kunde genom att sälja en dotter föda sina familjer ytterligare en säsong. De yngsta var bara 12, 13 år. De äldsta var redan änkor eller utkastade geishor, de lät sälja sig för att ge sina barn en framtid i hemlandet.
Otsuka berättar genom att sätta samman 20, 30 eller flera kvinnors erfarenheter om hur det var att åka på båten, att lämna föräldrarna, att inte veta vad som väntade. Det kan låta tjatigt, men i stället blir det oerhört starkt.
Kapitlet om bröllopsnatten är nog värst, säkert hundra varianter på hur en man kan tillfredsställa sig på en kvinna redovisas genom att olika kvinnors vittnesmål raddas efter varandra. Utan värdering. Och för dessa japanskor blev det värre än det som hemma redan varit både fattigt och hemskt. Boken slutar med att alla japaner interneras i läger efter Pearl Harbour.
Genom att båda författarna lyckas gestalta ett historiskt skeende så att läsaren dras in blir inte bara den specifika situationen för de respektive kvinnorna tydlig för läsaren.
Det blir också alldeles klart att termen "invandrare" eller "exil" betyder något specifikt för var och en drabbad.