Skildringen handlar om en uppväxt i välståndets 1960-tal och tvivlets 1970-tal, en flicka som är ett ”vi” och en familj som andas nervös tillfredsställelse med tryggheten i det materiella. Som försöker förhålla sig otryggheten i det språkliga ingenmanslandet mellan en glömd finska och en dominerande svenska och med ett ben i det moderna och det andra i historien tycks finna att de bägge oftast glider isär.
Skapande detta tillstånd som är bokens, gestaltad med ett berättande vi som med ironin som ständig attityd skapar sig en upphängning, fri att betrakta världen med skepsis, men ofri att kunna tro på någonting alls. Det är en berättelse om just tillstånd, med en viss minimalistisk (poetisk? monoton?) besatthet befäster den en stor otrivsel med alla sakernas tillstånd.
Tornedalen är platsen för historiens ikoner, berättelser, umbäranden, brända krigsbyar, hårda liv under polstjärnan. Kusten och staden är samtiden med gillestugornas koncentrerade optimism, med släktingarnas uppvisningskultur, med hela modernitetens pådyvlade krav, moden, prylar, normer. ”Vi” är utsatt, av en moders ständiga ickesvar på livets frågor, av en faders mansplaining om isbrytare, fågelarter och kondens, av en död broders dolda existens, av historiens lögner (eller är det sanningar), av kusiner och släkt, av själva varat i det som ligger så långt bort som i Katrineholm och Falkenberg.
All denna lamentation framkallas med ett ytterst starkt språk, en poetisk koncentration som absolut imponerar, men som i romanform också skapar en stark känsla av instängdhet. Det är en egendomligt orörlig roman, ingenting förändras nämligen, den är redogörelsen för ett tillstånd; konsten att otrivas i modernitetens stora förändring, i de skilda kulturernas korsdrag. Även i gränstraktens spänning otrivs ”vi”, dess sentimentalitet genomskådas lika grundligt som allt annat.
Som icke-samtida till Kieri har jag svårt att förstå attityden, men det kommer sig väl av skillnaden mellan att erövra någonting och att födas rakt ned i detsamma. I detta fall modernitet. Kieris roman är en skildring av ”att icke”, vilket gör den både problematisk och självbelåten. Det postkoloniala ordet har genomskådande blick, men är så besatt av tvivelsjuka att det aldrig behöver ta nästa steg. Det räcker gott att tvivla. Redan efter tio sidor sitter ironin på plats, men efter 149 sidor känns dess sneda leende mer besvärande än genomskådande.