Det har blivit något av idoldyrkandets Yra denna vecka. Fler bilder på Luleå Hockey har kommit upp på redaktionsväggen och ett par av veckans jobb har kretsat kring ämnet. Att som färsk upcoming skådis vara en förebild (Jens Nilsson på nästa uppslag) eller att ordna festival för att få spela på samma scen som idolerna (Nicke Johansson här intill).<br>Alla behöver minst en förebild. Kanske för att ha ett livsöde att sträva mot eller som käpp när de egna åsikterna kommit på svaj. Troende kan ha till exempel Jesus, Muhammed eller Dalai Lama. Klas har sina gamla vykort på Diego Maradona och Per Nuder. Rolf ett helt kontor tapetserat av signerade konsertaffischer av typer som Willie Nelson. Ovanför mitt skrivbord sitter ett stort porträtt i guldram av mig själv som fyraåring, mest för att folk ska tro att jag har en son. När jag var yngre var min stora förebild Stefan Sundström, Farstas Mick Jagger. Jag lärde mig alla låttexter utantill och kunde imitera hans raspiga antisång. Mitt hittills enda framträdande som artist var med Stefans låtar. Det var många år sedan på en Estlandsfärja där jag och moneybrothers Patrik Andersson kapade trubadurmikrofonen och en gitarr. Succé, förstås.<br>Ett tomt kylskåp ledde mig i går morse till en hotellfrukost på Amphion. Och vem satt där om inte självaste Stefan Sundström. Han är i länet för att spela in en kortfilm i regi av Jonas Sehlberg.<br> ? Jag är nog ingen bra förebild. Politiskt kanske, men annars... Nae, muttrade Stefan och pillade med en fruktsallad.<br> ? Jag tror man ska göra sig av med sina förebilder, det är en mognadsgrej. Inse att bakom bilden man har av en människa finns bara en rädd, mänsklig varelse. Idol betyder ju bild egentligen. Jag har också haft förebilder, Keith Richards och Cornelis. Men att växa upp är nog att inse att livet blir vad det blir, även om man kanske aldrig blir sig själv.<br>Efter flera klunkar automatkaffe på redaktionen har jag fortfarande inte riktigt förstått vad han menade, men det lät betryggande på något sätt. Tanken att om jag skulle vara mig själv vore jag någon annan.<br>När vi tvättat bort förra veckans sminktest gick jag för första gången på sex år till en mer klassisk utpost inom den manlige fåfängans domäner: gymet. ?Jag tränar för att må bra?. Sure. Idén om muskler tog sig uttryck i ett spinningpass på lunchen. För mig var det första gången men Klas visade hur jag skulle göra. När det 40 minuter senare var dags för stretching var jag tvungen att smita ut och vila för att inte spy. Men vi har gjort en deal jag och Klasse: lunchspinning tre gånger i veckan från och med nu.<br>Men aldrig på helgerna.<br>Och speciellt inte på fredagar.<br>Trevlig helg!<br>linus.hook@kuriren.com<br>Och missa inte...<br>Klubben At the Dresden på Norrbottensteatern på lördag, totaldisco och ny kultur utlovas.<br>Hotell Rwanda, om du inte redan sett den. Kanske inte som bakisfilm, men på DVD räddar den vilken kväll i veckan som helst eftersom du kan kolla in FN:s world watch i extra features och sen inse att du är sjukt lyckligt lottad och har möjligheten att bli biståndsarbetare.<br>Att gå på filmfestival.
