Oloflig beblandelse handlar om Sara Greta Pehrsdotter, en flicka som lever med modern i Furunäs och Västerbotten. Hon kommer till ett äldre par, Hilmer och Hilda, som förlorat sin enfödde son och där bli hon piga. Men också en slags ersättning för vad de förlorat.
Så kommer kärleken och frieriet in i bilden. En riktig bondson som insisterar på sin kärlek och går föräldrarna emot, de ser ju Sara som den eviga oäktingen. Bröllop blir det, en son blir det men därefter blir det mest ödesskildring av alltihop. Svartsjukan, döden, svärmodern, barnet, varslen och barnamordet. Mitt i allt detta går skildringen vilse och arketyperna tappar sin förmåga, utom den att upprepa sig. Snödrivorna är väldiga och människorna har fullt av sin ångest och sin plåga.
Anita Salomonsson skriver en prosa med ton av Bibel och dialekt. Jag ska inte dölja att det är roligt att se ordet ’fushilka’ i tryck, och för den ovetande betyder det ’fähushilka’, en snibb över håret, jo det fanns särskilda lagårdskläder. Hon känner fullständig trygghet på sitt fält, och på ett ställe gör hon sin geografiska bestämmelse av hela sin scen och dess aktörer:
Vanliga människor som sår och skördar, som fiskar i sjöar och vattendrag och som inför varje kyrkhelg rustar och ger sig iväg. Från Boliden, Skråmträsk, Varuträsk, Burvik, Ersmark, Ljusvattnet och Stämningsgården. Och i sämja samlas framför kyrkstallarna och rådgör.
Sara är en kvinna som bryts ner av yttre makter och som beseglar sin egen dödsdom. Någon utväg finner hon aldrig. Anita Salomonsson skriver väldigt allvarstyngt. Jag kommer att tänka på barndomens oändlighetspredikningar och deras ton av tillvarons största besinning när jag läser henne.
På något sätt verkar hon lyssna av sig själv och verkligt anstränga sig för att få det hela att fungera. Men gjorde inte barndomens predikanter någonting liknande? Ibland blir bilderna övertydliga, tillrättalagda, även det är ett predikantdrag. Men kvar stannar hela tiden den omfamnande medkänslan, som aldrig släpper människan fri till vargarna utan bevarar henne ömt, genom hela romanen.