Med skrattet bubblande i magen

I hans böcker vågar man vara knäpp. Man vågar visa surhet och livsaptit så att säga på samma sida av myntet. Och barn är alltid självklara snillen. Vuxenvärlden är ofta fantasilös och förutsägbar, men Stark hemfaller aldrig åt lättköpt situationskomik. Hans humor är mer åt det storsint överseende slaget och hans barn är tillräckligt trygga för att klara av prestigeförluster. Ta Uffe i Detektivpojken, minstingen som inte får vara med storebror och hans kompisar: "Att vara deckare är ingenting för småglin." Uffe tar tag i den förödmjukelsen på ett filosofiskt, finurligt och rationellt sätt och överlistar hela gänget och pappan därtill. Skrattet bubblar i magen och Majaluomas schwungfulla bilder skruvar det lite extra. Vuxna är inte så bra på att leka, något som min vuxna dotter glatt instämde i när hon läst Detektivpojken. Hon hade ännu i färskt minne hur obeskrivligt tafatt jag varit i en lek en gång: "Det kändes hur tråkigt du tyckte det var." Därför är det så tacksamt att man i Starks böcker (ett 40-tal) gång på gång kan bli barn på nytt och vara med på noterna retroaktivt.

Med skrattet bubblande i magen

Barnen i Ulf Starks böcker "sätter tänderna i livet utan att fråga först". Så beskrev en gång Kerstin Stjärne deras anarkistiska handlingskraft. En observation som gäller Starks hela författarskap.