Med skärpa om det hemliga

På scenen står en pojkman. Han är klädd i propert svart, han har en gitarr, han har charm; Peter Barlach åker genom Sverige på Riksteaterturné med föreställningen Heliga familjen. Stoffet är hämtat från det egna livet, visorna har han skrivit själv, refuseringsbreven från förlagen kan vara helt äkta. Undrar om han är kompis med Per Hagman, tänker jag. Just nu rullar dennes Att komma hem ska vara en schlager på min dator som e-bok. Båda handlar inledningsvis nämligen om ett nattliv fullt av författardrömmar i staden Stockholm. Om potenta män och korta kärlekar, såna att förälska sig i och lämna. Författare till både dramatik, hans Snäckor sattes upp av Norrbottensteatern 2000, och prosa drömde Peter Barlach dessutom om att bli trubadur. Nu finns skivkontrakt och visorna framför han som trubadurer ska, till akustisk gitarr och på sitt eget sätt i något som kanske kan kallas en lyrisk må-bra-genre. Så vill jag faktiskt också sammanfatta hela showen. Heliga familjen är nämligen inte, som man kanske kan tro, en uppgörelse med naiva drömmar om den lyckliga kärnfamiljen, utan snarare en beskrivning av något skört, vasst och värdefullt. Den unge mannen lever numera med en kvinna i en samtida kärnfamilj. Det vill säga där ingår även en exman och förstapappa till två döttrar, och en liten lillasyster som är allas. Om dem berättar han i sånger och anekdoter sådär som vi lärt oss är okej av stå-upp-komiker och författare, för om sig själv går det nog inte berätta utan att samtidigt nämna dem som sparrat en till den man blivit. Han tar ut poänger - vi får förstås skratta - på styvfamiljens besvärligheter, sig själv och ibland på oss i publiken. Men så smyger det förfärligaste av allvar in, döden som drabbar från ingenstans. Det handlar om en mamma som hade för bråttom, som krockade och försvann. Kvar stod en tolvårig son, han skulle bli en rar lockig man och många år senare skriva en bok och en sång om smärtan det gav honom. Sjungen på Birgittadagen till råga på allt, är den också hela skillnaden och det som förhöjer Peter Barlachs livsberättelse till något mer än en fantasifull och charmigt behaglig dussinblogg. För när tillgången på varandras hastigt nedskrivna tankar om allt, stort som nästan otänkt privat eller banalt, är närmast oändlig är det också svårt att verkligen beröra. Clownen som gråter vår smärta måste därför tala om det hemliga med särskild skärpa och samtidigt närma sig sin egen nakenhet utan skyddsnät. Precis det som Peter Barlach just i den stunden gör. Kanske blir han aldrig klar över hur mamma Birgittas hastiga död formade hans manlighet, men för ett ögonblick när stora Christinasalen blivit en intim teater öppnar han kanalerna till mina egna katastrofer. Det trodde jag inte att pojkmannen däruppe på scenen skulle kunna åstadkomma.