Med sig själv som enda vittne

Även om man heter Per Olov Enquist och alltid värjt sig mot att skriva självbiografiskt. Och dessutom enligt samtalsledaren Kerstin Wixe påstått sig inte vara någon "hitt-på-författare". - Har jag sagt så? Du vet jag ändrar mig ofta, det var nog den unge P. O. Enquist som sa så, säger författaren som kommit för att samtala om sin succé Ett annat liv inför en fullsatt salong på Kulturens hus i Luleå. Till Ett annat liv är han själv det enda vittnet. Boken skrev han under nio månader, en rekordnotering för en författare som brukar ta lång tid på sig för faktainsamlande och skrivande. - Det hela började med att jag satte mig ner och började skriva om pappa, han som dog när jag bara var några månader gammal. Sedan skrev jag bokens allra sista sida, den som utspelar sig den 6 februari 1990 när jag bestämmer mig för att sluta dricka. Då hade jag början - en död pappa. Och slutet - det gick bra. Redan från början visste jag att jag skulle använda mig av tre block - barndom, karriär och helvete - och jag måste säga att jag var väldigt nyfiken att ta reda på hur något som gick så bra kunde gå så illa, berättar P.O Enquist. Från "jag" till "han"
Från början använde han sig av jag-form, men avbröt eftersom han tyckte att det blev "konstigt och smetigt". Efter 70 sidor började han därför om och bytte ut "jag" mot "han". - Då blev det kliniskt och uppriktigt, det var som om jag fick sällskap av en tredje person som gick vid sidan om och misstänksamt frågade "ljuger du nu?" Frågeställningen om hur det som var så bra kunde gå så illa är också tematiken för boken. Uppväxten med den fromma folkskollärarinnan Maja Enquist, det oproblematiska i att ha en död far - "då kan man bestämma själv, slipper skuldkänslor, jag har alltid haft ett mycket gott förhållande till den döde". En framgångsrik karriär som författare, men också som idrottsman, även om P.O. Enquist gärna tonar ner det sistnämnda. - Idrottsbladet skrev en gång "best of the rest" när jag kommit fyra i en tävling. Skryt inte över ungen
Av mamma Maja fick han tidigt klart för sig att han dög. - Det var inte frågan om någon kladdig kärlek. Skryt inte över ungen, men se till att han förstår att han duger, ungefär så var det. Därför var de oerhörda sprången i min klassresa - den första i släkten att ta realen, studenten, utlandsresorna - för mig bara som det skulle, det var inget jag funderade särskilt mycket över. I Tyskland, liksom i Danmark och Norge där Ett annat liv hittills kommit ut, talar man helst om skildringen av barndomen. I Sverige helst om alkoholmissbrukets helvete. - Jag torde i allafall ha nordiskt rekord i behandlingar enligt Minnesota-modellen, säger den gamle idrottsmannen som till slut fick bukt med sitt missbruk på ett behandlingshem på Själland. Där satt han med sin dator i knät om nätterna och skrev sin fina roman Kapten Nemos bibliotek ackompanjerad av snarkningarna från sin rumskamrat. Helnykterist
- Jag hade inte skrivit särskilt mycket under flera år. Men där om nätterna bevisade jag att jag fortfarande kunde. Jag ger aldrig några råd, fastän jag får många frågor, säger P.O. Enquist, som inte kallar sig nykter alkoholist. - Jag är helnykterist allt sedan den dagen jag som 7-åring gick in i Hjoggböle Blåbandsförenings ungdomssektion och avgav ett livslångt löfte om total avhållsamhet. Jag har aldrig blivit utesluten och numer är jag förmodligen den ende överlevande. Han har själv läst in sin berättelse som ljudbok och en redigerad version har också sänts som radioföljetong. Smärta och elände
- I de länder där boken översatts ser man den som en självbiografisk roman. När jag läste in den, vilket var mycket roligt, tänkte jag att det är en jäkla bra roman det här. Självklart har jag valt bort en massa. Min gymnasietid finns inte med, inte heller min tid på realskolan. Inte heller har jag skrivit om mina tre fruar och mina två skilsmässor, något som naturligtvis var smärtsamt och tufft, det vet alla som varit med om det. Många har reagerat på det, tyckt att jag borde. Särskilt om min danska fru som helgonlikt och tappert kämpade sig igenom den värsta perioden. Inte fick hon någon belöning heller, 1993 skiljde jag mig. - Det finns naturligtvis oerhört mycket smärta och elände som jag inte skrivit om. Men det skulle bli en helt annan bok. Den här vill jag inte göra om. Alla mina tre fruar fick läsa boken som korrektur och de tycker alla om den.

Med sig själv som enda vittne

Den som ger sig in i leken får leken tåla. Har man skrivit en självbiografisk roman så har man. Då får man vackert sätta sig där i stolen på författarscenen Kontext och fortsätta att berätta om sig själv.