Med särskild hudlöshet

Det är mollstämda dikter han kommer med, Johan Christiansson, i boken Slussen, Gula gången. Konturerna av ett urbant ödeland träder fram över sidorna. En storstad, Stockholm, som aldrig är starkare än sina svagaste länkar, den växande skaran av utanförmänniskor. Diktjaget tycks uppleva en smärtsam närhet till dessa. Eller kanske en frustration över att inte kunna göra mer. Över att tvingas vara åskådare till deras förnedring. En särskild sorts hudlöshet kommer till uttryck. Några skarpa scener från vad jag föreställer mig som ett härbärge, stannar framför allt kvar efter min läsning:
"Jag kan inte tolka svängningarna, de trögrörliga
berättelser de bär för sig själva
det kan vara samhällets faktiska förhållanden och
sammanhang
eller vilken skit som helst."
Var börjar samhället och hur förhåller det sig till individen? Vilka immanenta värderingar bär det på? När Christiansson är som bäst tänker jag på politiska poeter som Johan Jönson eller Kristian Lundberg. Det finns en tyngd. Han sysslar med något verkligt, och tar saker på stort allvar. Gott. När hans dikt flyter sämre så beror det mycket på en poetisk barlast som känns förbrukad: tomma gryningar och glödande cigaretter, telefoner som står och ringer. En viss stillastående monotoni måste nog tillskrivas honom. Dikterna är lite återhållna, när de borde rasa. Särskilt med tanke på det angelägna stoffet. Likväl är Slussen, Gula gången en sympatisk diktsamling i sitt format. Man känner hur det bultar därinne. Uppriktigheten är inte att ta miste på. Och det elegiska kan vara ett kraftfullt vapen när det träffar rätt, som här i en plötsligt uppdykande hågkomst: "Samtidigt, fast
det är länge sedan nu,
sitter morfar på en pall
intill det stora oljekärlet
i pannrummet. Han
har intorkad saliv i ena mungipan
och lukten av bensin och cigarettrök
har färgat
hans gamla arbetarskjorta
till en arbetares skjorta.
Med en blick som
underkänner världen
spetsar han väggen framför sig."