"Med rädsla i hjärtat kan ingen ro uppstå"
Författaren Mats Wahl kommer direkt från flyget till Norrbottensteatern. Där har ett hundratal människor samlats för en heldagskonferens om mötet mellan kultur och skola, "Varför scenkonst i skolan?" arrangerad av Riksteatern och Norrbottensteatern.
SÖKER SAMTAL. Författaren till romaner som Vinterviken och När det kommer en älskare, Mats Wahl, är också en erfaren pedagog som har arbetat med elever i kris. När han anlitas av skolor är det ibland för att hjälpa dem ur en situation i baklås.
Foto: Linda Wikström
Författaren Mats Wahl kan man i sin tur möjligen påstå slog igenom på 1980-talet när hans roman Hallonörnen kom ut, eller kanske ska man säga att det sker med augustprisvinnaren i barn- och ungdomsboksklassen 1993, Vinterviken. De utgör dock bara en bråkdel av produktionen. Sedan debuten 1978 På spaning efter växandets punkt, om just pedagogiskt arbete med ungdomar i kris och som samtidigt gjorde honom till en efterfrågad föreläsare, har han skrivit 50-talet böcker. Den senaste, Det kommer en älskare, nominerades också den till Augustpriset 2008. Men nu är det alltså Norrbottensteaterns scen som gäller. Öppningsrepliken är oväntad. - Jag är skeptisk till föreläsningen som form. Jaha, vad gör vi här då? tänker jag. Jo, vi ska samtala. Men först blir det ändå 20 minuter föreläsning där Wahl definierar en arbetsplats, eller något annat forum där människor verkar. Varje individ har en roll, säger han. Det är i den rollen, som bestäms av både organisationen och dess kontext, personerna agerar. Denna kontext är i sin tur uppbyggd av historia, ideologi och resurser, bland annat ekonomiska. Flera syndabockar
Men det är om rollen vi ska tala. - När man får svårigheter i en organisation börjar man inte sällan tala om personer, säger Mats Wahl. Man hör saker som "Hon är så djävla dum!". En eller flera syndabockar skapas och skolan är, utifrån Wahls erfarenhet, riktigt bra på det fenomenet. Men då har man gått vilse i sitt förbättringsarbete. - Det är inte personerna som ska förändras utan rollen som ska utvecklas. För det är själva rollen som innehåller de begränsningar och möjligheter som organisationen skapar. - Min uppgift när jag är ute i skolorna är att få igång ett samtal, säger Mats Wahl när vi helt kort pratas vid strax innan den där taxin åter ska ta honom tillbaka till Stockholm. Flera roller
Den uppgiften är dessutom gemensam för flera roller. I skolan kan man dels möta honom som författaren på besök för att tala om litteratur utifrån sitt författarskap, dels som en person som engagerats för att hjälpa skolorna med något problem. På Norrbottensteatern sätter han igång ett samtal mellan de lärare och kulturarbetare som redan konferenslyssnat i flera timmar. Två lärare och någon ur en annan kategori ska nu, och utan förvarning, berätta om sin roll i mindre grupper. Det är mycket praktiskt och illustrativt. Skola och kulturliv möts, samtal påbörjas, och vill gärna fortsättas när tiden är ute. - Om folk inte pratar i en organisation är det fel på formen, säger Mats Wahl och berättar om en skola han nyligen besökt. Otryggheten regerar
Där var det bara de 15-åriga killarna som pratade och dessutom skymfade andra elever. Ingen av skolans kvinnliga elever tror han hade klarat sig ifrån epitetet "fittjävel". I lärarkollegiet visade det sig bara var fem av lärarna som yttrade sig. Kanske var det vad han i sin bok Den vilda drömmen kallar en "skola i kris"; en skola där otryggheten regerar och där varken undervisning eller annat längre fungerar. Hur är då en bra skola? - Där finns det ro, säger Wahl. Något som han bestämt särskiljer från ordning och reda. För bakom de senare orden kan ordet rädsla finnas, och med rädsla i hjärtat kan inte ro uppstå. Med ron öppnas däremot möjligheten för den känslomässiga och intellektuella kapaciteten hos en människa. Där-
ifrån kan hon utforska både sitt inre och den yttre verkligheten. Det i sin tur låter som en verkligt bra grund för en skapande skola.
Så jobbar vi med nyheter