Pratar man moderna arketyper, särskilt inom populärkulturen, så är de olyckliga tonåren definitivt en sådan. Jag tänker på Morrisseys låttexter, Fucking Åmål, serietecknare som Daniel Clowes och Daniel Ahlgren, J.D. Salingers Räddaren i nöden. Vissa inslag är givna. Där finns alltid en tydlig, ungdomlig heroism, och en grundregel: den som inte skiljer ut sig från mängden och protesterar mot omgivningens konformism - den har förlorat. Senare kompliceras saker. Vuxenheten har en tendens att grumla idealen. Föresatserna kan visa sig vara spröda. Men revanschbegäret är ändå inte att underskatta som drivkraft. I Spegelsken, ett samarbete mellan poeten Cecilia Hansson och illustratören Dennis Eriksson, båda uppväxta i Luleå, är huvudpersonen just ett sådant annorlunda barn, i opposition mot det mesta. Någon som tvingas kriga mot en mur av oförståelse. Det är vår, förväntan, inom kort slutar nian: "Alla knopparna ska brista upp i grönt, jag ska vara så lycklig." I korta sentenser fångas en tonårsflickas utblickar, missöden, förhoppningar. Hon köper secondhandkläder som hon mödosamt syr om, samlar "stålverksslagg och stenar" i väskan och föraktar de solariebrända och översminkade jämnåriga. Tycks befinna sig i en odefinierad förtvivlan. Och staden är ett träsk att sjunka i. Dennis Erikssons bilder är kongeniala med texten. Han har en märkvärdig blick för detaljer: hur man håller en basketboll under armen, ett par gympaskors tjocka plösar, en NO-lärares fula pullover. Man tror helt enkelt på det han tecknar. Cecilia Hanssons två tidigare böcker - diktsamlingarna Revbensdagar, morgnar och Tänj min hud, en förvandling - uppehöll sig mycket vid kroppen, dess köttslighet, ända inpå hinnorna och vätskorna. Så också med den lyriska berättelsen i Spegelsken. De återkommande växtmetaforerna - knoppar och snart utslagna träd - är inte godtyckliga. Huvudpersonen är sen i utvecklingen och svävar fritt mellan barn och kvinna: "Jag behöver ingen behå, min kropp växer bara på längden." Något ljus i detta Gehenna? Jo, en förälskelse i en flicka på skolan, vars skönhet på något sätt är på ett högre plan, dold för den tröga massan. Hennes hår är "självlockigt och alltid nytvättat", och "aldrig att hon skulle klippa lugg eller ta på sig pasteller bara för att det är mode." Hon bjuder över, liksom flickan i boken. Men naturligtvis är det en ocean emellan dem. De når inte fram till varandra. Kanske är hon ändå en föraning om vuxenlivets mindre statiska gemenskaper, där man inte lika ofta tvingas ge upp sig själv för att kunna ingå. Det förlänar ett öppnande stråk åt berättelsen. Längst bak i boken är bokens upphovsmän porträtterade, på ett fotografi av mästerfotografen Hans Gedda. Snygga, välklädda och framgångsrika ser de inte direkt ut att längta tillbaka till de uppväxtår som en gång hyst dem.
