Med Mare Kandre i centrum

I mars 2005 gick författarinnan Mare Kandre bort, 42 år gammal. Det var en död vars eftermäle berättade något om den passion många hade och har inför hennes verk. Kanske är det en överdrift att säga "många" -Kandre fick aldrig något genombrott på bred front, hennes böcker nådde inte ut till en stor publik. Till det var hon alltför icke-medial (det var länge sedan det räckte med att kunna skriva, i den mån det alls har någon betydelse längre för kommersiella framgångar). De många är nog snarare alla de författare som inspirerats av henne. Kvinnor som män.
Några av dem möter vi i 00-tals temanummer om Kandre. Carl-Johan Vallgren kallar henne "min generations största författare", Aase Berg framhåller hur Kandre gjort det möjligt för kvinnor att laborera med annat än så kallade mjuka värden i sin skrift, hur hon forcerat väggar till tidigare obeträdda rum.
Litteraturvetaren Mattias Fyhr, vars avhandling delvis handlar om Kandre, gör mig dock lite illa till mods med sin något kletiga idolisering - att beskriva henne som ett slags sprött och egenartat naturväsen känns mer än lovligt genant.
Men alltså: Kandre var en författarnas författare. Är det detsamma som att hon skrev för kollegerna? Nej, jag vill nog inte mena det. Snarare att hennes böcker hade sådana kvaliteter att de kunde fungera som sporer för annan litteratur, ett slags injektioner, som på sikt är mer värt än något annat när det handlar om att värdera ett författarskaps betydelse.
I en av numrets längre texter funderar poeten Lars Mikael Raattamaa kring en fras ur Kandres Bübins unge (1987): "Vart man än går är det bort man kommer." Det är karaktären Kindchen som tecknar ner den i ett brev.
Raattamaa kopplar det till en rörelse i motsatt riktning än den filosofin står för, som han vill tillskriva en strävan efter att göra allting till ett hem. Ett annekterande av världen, får man förmoda. Med maktanspråk. "Mare Kandres personer är allt annat än maskrosbarn, allt annat än naturbarn. De liknar mer Cathy i Emily Brontës Wuthering Heights eller Maria Gripes Ellen-Dellen i romanen med samma namn. De kan aldrig lita på att någon naturlighet ska ta hand om dem, det finns inget hem där de kan lägga sin hatt."
Helt lätt är det inte att nå kärnan i hans text, men den är ett stycke uppslagsrik litteraturkritik. På samma gång respektfull och respektlös mot det skrivna.