Golvet gungar när flamencodansösen Gabriella Gutarra ger prov på sina färdigheter i dansmagasinet i Luleå. Klackar som stampar, en käpp som lägger till ytterligare rytmer.<BR> ? Den här käppen, säger hon, är en manssymbol. Jag har lärt mig att använda den av en av de största inom flamencon, La Toná i Sevilla. Ingen kan hantera käppen som hon, hon är ett rytmiskt geni.<BR>Gabriella Gutarra tar en paus i Luleå. I måndags gav hon en workshop i Kiruna, i går i Haparanda. I dag möter hon eleverna på estetiska programmet i Luleå. Nästa vecka kommer hon tillbaka, då med föreställningen Rhythm and Dance, som hon ger tillsammans med åtta kollegor, dansare och slagverkare, i Kiruna, Haparanda och Luleå.<BR>Bejublad föreställning<BR>Det är en händelse att hon kommer, denna flamencons okrönta drottning i Sverige. För några år sedan kunde man se henne i Birgitta Svenssons TV-dokumentär Flamencokvinnan, en titel som tycks lånad av en bejublad föreställning som hon gav i Stockholm tillsammans med den spanska koreografen Stella Arauzo. <BR>Gabriella Gutarra är född i Peru, men bor numera i Stockholm där hon driver Flamencocenter sedan 1996. Dessförinnan reste hon mest omkring i världen och designade sin egen utbildning genom att söka upp lämpliga lärare. Flamenco, säger hon bestämt, är ingenting man lär sig på dansskolorna. Därtill är dansformen allt för knuten till känslor och erfarenheter.<BR> ? Flamencon är en överlevnadskultur, liknande bluesen. Det handlar om svarta toner, om ett helt folks uttryck för sitt lidande. Om bottenlös sorg, men också om enorm glädje, säger Gabriella Gutarra.<BR>Ingen turistflamenco<BR>Den flamenco Gabriella Gutarra pratar om ska inte förväxlas med den som erbjuds turister ? en vacker flicka med kastanjetter. Hon talar om individualisternas dans, den som improviseras fram och når den omedelbara känslan, som aldrig är densamma från dag till dag. Dansen som har sitt ursprung i den indiska kathakdansen som zigenare tog med sig när de vandrade till Europa och som utvecklades i mötet med många olika kulturer och till slut blev till flamenco i 1700-talets Spanien.<BR>Dansen blev hennes egen räddning när hon och familjen en gång lämnade ett politiskt oroligt och våldsamt Peru. Hon var ett mycket tillbakadraget barn, men i flamencon fick hon vara sig själv.<BR> ? Egentligen är jag en frustrerad klassisk ballerina, säger hon med ett stort skratt.<BR> ? Jag har provat många olika dansformer, men i flamencon hittade jag mig själv. Flamencon har gett mig personlig styrka, förvandlat mig till den jag är i dag: En kaxig bitch!<BR>Hon har försakat mycket för flamencon, som också givit henne mycket tillbaka. Dessutom har hon gjort en kvinnlig inbrytning på manliga domäner. För trots att många kvinnliga flamencoartister vunnit respekt och beundran har dansformen alltid betraktats som ett manligt område. <BR>Korsningar<BR>Förutom att dansa, tycks Gabriella Gutarras stora lust finnas i att producera föreställningar där flamencon korsas med andra genrer med liknande rötter. För ett par år sedan gjorde hon succé med föreställningen Rhythm by Dance, bland annat på Kulturhuset i Stockholm. Den gången blandade hon fem danskulturer, ett möte som gav eko. En av dem som tittade på var Dans i Nords Maria Rydén som gav Gabriella Gutarra i uppdrag att skapa en liknande föreställning för en turné i Norrbotten, som en del av samarbetsprojektet Se dans.<BR>Möten över gränserna<BR>Själv beskriver Gabriella Gutarra föreställningen Rythm and Dance som en rytmfestival, med en argentinsk gaucho, irländsk dans, flamenco och stepp med många möten över genregränserna.<BR> ? Till exempel kör vi irländsk dans till brasilianska rytmer. Att bara hålla sig till samma sak och samma rytm är ingen konst. Det är i mötena det uppstår intressanta saker.
