Med långt perspektiv på tillvaron

I ålderschauvinismens Sverige måste det påpekas att även människor med hög ålder har tankar om livet. Inte bara om det som varit, utan också om det som är och om framtiden. På söndag sänder SVT dokumentären Det vi minns och det vi gör - pensionärer bakom kameran och i dagarna visas flera filmer skapade av människor som hunnit vara med ett tag på Tempo dokumentärfilmsfestival i Stockholm. Där öppnar också en stor utställning på Centrum för fotografi och i veckan kom boken Allt var så nyss - berättelser om att åldras i Sverige, på Ordfront förlag. Bakom detta stora berättarprojekt, som bland annat letade sig upp till Harads, står Mobila dokumentärredaktionen med projektledaren Stina Gardell i spetsen. - Det blir så fint, säger Stina Gardell, när jag når henne på telefon på Centrum för fotografi i Stockholm. Där lägger hon och många andra sista handen vid en utställning där besökarna också kan se dokumentärfilmer i olika tittstationer. I fyra år kämpade hon med sin idé. Först hade hon gjort samma sak med ungdomar, rest till olika orter med en mobil dokumentärredaktion för att yngre människor med professionell hjälp av filmare, textförfattare, fotografer och radioproducenter, skulle få en möjlighet att berätta om sin tillvaro. Flera bidragsgivare tackade nej
Men när hon började fundera kring hur det egentligen är att bli gammal, vilka tankar om tillvaron, om livet som varit och om framtiden som äldre människor har och ville låta dem berätta själva, stötte hon genast på motstånd. - Ungdomsprojektet var enkelt att finansiera, men nu var målgruppen fel, säger Stina Gardell. Flera gånger fick hon skjuta upp starten efter att flera centrala bidragsgivare tackat nej. När Framtidens kultur beviljade 400.000 till projektet vågade hon sätta igång projektet som senare drog till sig lokala finansiärer i stort och smått. Den första resan gick till Harads för nästan exakt ett år sedan. Den fortsatte sedan till Varberg, Rättvik och Hallonbergen utanför Stockholm. Överallt strömmade deltagare till. I boken Allt var så nyss skriver inte bara de som medverkade i den mobila dokumentärredaktionen själva, utan också författarna Elsie Johansson och Birgitta Stenberg, konstnären Carl Johan de Geer samt journalisten Olle Häger. Inleder gör Stina Gardell själv. Berättar om sina tankar, om det allra första mötet med Harads, med entusiasten Gösta Lindmark och kvinnorna i vävstugan - allt som fick henne att bestämma sig för att Harads var den plats hon ville ta sitt team till. Ändå var hon orolig. I boken berättar hon om sin nervositet inför avresan. Skulle det komma någon? När det gällde ungdomarna hade de kommit utan större ansträngningar, smugit in och kikat, bett om att få vara med. Men äldre människor? Skulle det verkligen fungera? Över 40 kom till första träffen
Själv hade hon hoppats på 20 personer. Till första träffen kom det över 40, inte bara från Harads, utan också från byarna runt omkring och mer långväga än så. Redan andra dagen av de tio som redaktionen är igång, kommer det en dam stödd på en käpp och frågar om hon får vara med. Precis som ungdomarna tidigare hade gjort. - Vi har så många fördomar om äldre människor, säger Stina Gardell, som i boken konstaterar att det som skiljer ungdomar från äldre är just livet emellan. I Harads deltog 55 i den mobila dokumentärredaktionen, något som resulterade i tio radiodokumentärer och 15 filmer, varav flera visas i SVT nu på söndag kväll. Dessutom åtskilliga texter och stillbilder, som ingår i boken Att åldras i Sverige, samt i utställningen som kommer att gå på turné över landet. Äldre är väldigt upptagna
Till Norrbotten kommer den förmodligen redan i april och tanken är att den ska visas i Harads, Luleå och Boden. - En av drivkrafterna för mig i projektet är att skapa politiska förändringar för de äldre i Sverige. Vår äldste filmare var 94 år, han hade då hunnit vara pensionär i 30 år, hade massor att berätta om. Äldre människors berättelser handlar som många tror inte bara om vård, utan självklart har de lika mycket och kanske mer på hjärtat än många av oss andra. De har ju som sagt var hunnit med en del, tänk över saker och ting. - Många av berättelserna handlar om kärlek, både om nyförälskelse och om kärlek som varat livet igenom. Flera har berättat om hur det är att börja om som äldre, hur man gjort sig planer och så plötsligt blir man sjuk, förändringar. Men någon särskild röd tråd finns inte, man blir ju inte ett kollektiv bara för att man blir äldre, alla har ju sin historia, säger Stina Gardell, som på sin resa genom landet med Mobila dokumentärredaktionen lärt sig mycket. - Den största överraskningen var att äldre människor är så stressade och upptagna. De jobbar mycket. Kör studiecirklar
En av många aktiva är Ingemar Karlsson från Harads. Han sitter på tåget när jag ringer, på väg till vernissage, pressvisning och dokumentärfestival. Ingemar Karlsson, som också är ordförande i PRO, är en av många som arbetat i den dokumentära redaktionen, ett arbete som fortsatt även efteråt. Inte bara i Harads utan på alla platser den Mobila dokumentärredaktionen besökt. - Vi kör två studiecirklar i samarbete med ABF. En i text och bild och en i film och stillbild. Vi har fått hjälp i arbetet av journalisten och filmaren Helen Alm och klipparen Britta Nordström, men själva berättelserna står vi själva för, säger Ingemar Karlsson, som denna gång valt att dokumentera delar av bygdens gamla historia. - Så småningom kommer alla filmer, bilder, texter och radioinslag att samlas på ett centralt ställe här i Harads så att folk kan gå dit och låna hem.