Konstnären Linda Spåman har med svarta pennor gjort en bildroman om ett självmord, eller rättare sagt om ett misslyckat självmord och ett påbörjat självmord med okänd utgång; här avslöjar jag hur det slutar fast det kan göra detsamma med tanke på att läsaren lämnas i värkande ovisshet. Den här boken gör ett utomordentligt starkt intryck på mig. Den är hemskt rolig och roligt hemsk. Jag känner den i magen.
Det är fult och kluddigt ritat, Linda Spåman river och rispar arket, och på något annat vis hade det inte kunnat vara: den flärdlösa och slarvigt genomskärande tekniken är kongenial med det kaos som åtföljer den unga huvudpersonen i hennes förtvivlade försök att avhända sig livet. Det är stiliserad sjukdomskonst, producerad med galghumoristiskt bläck.
Linda provar med piller, kniv, rep och funderar även på plastpåse efter en rekommendation av sin enda vän Hanna. Tillvaron är nog outhärdligt dyster om man får fiffiga självmordstips av dem som står en närmast. Kan man skratta åt det? Man kan i varje fall försöka. Linda Spåmans bok innehåller just ett sådant försök, ett svartläppat flin bakom en vass tårskur. Sömntabletter vill hon förvara i mängder hemma så att hon har om hon skulle få för sig att begå självmord, eftersom "Valfrihet är viktigt".
När Hanna, som nyss klippt luggen - det första tecknet på psykisk sjukdom - klandrar sin vän för att hon inte använt plastpåse ploppar en tankebubbla med en Konsumkasse upp ur Lindas huvud. Effekten är komisk, men speglar också på ett omedelbart vis hur tankar uppstår och faktiskt ser ut. Svarta kråkfåglar trasslar in sig i håret när depressionen stiger till hotfulla nivåer.
På den psykiatriska klinik där Linda hamnar rör sig läkare och skötare i färglösa rockar, ANNELIE står det med små prydliga bokstäver på ett plagg; små, tydliga detaljer som bränner sig fast i en förvirrad hjärna. Läkaren heter Anders Andersson och är ointresserad, säger mest uhum, skötaren kallar Linda för Lisa, och behandlar henne rutinmässigt som en idiot. Patienterna mals sönder av rutinerna. Läkemedlet Remeron gör dem tjocka och viljesvaga, Remeron är nästan ett väsen som de måste akta sig för. Timmarna tillbringas framför teven med de andra patienterna, de följer Glamour med en mycket osund inlevelse. Några egna liv har de inte längre.
Barnet Linda vrider sig i den vuxna kvinnans kropp, i en narkotisk dröm förs hon bort på en My Little Pony-häst och stjärnorna omkring henne är logotyper för My Little Pony; hon har trosor med spetskanter och hjärtan på. Inga bröst har hon. Det är som att hon stannat, men också att flickan i henne kommer fram, som en oskuldsfull referens. I detta sammanhang tornar modern upp sig, som en monstergestalt över ett barn med söndertrasad självkänsla. Även andra orsaker skymtar fram i tankeflimret, en onödig abort, en kille som heter Rickard och har ett R på tröjan, men allt detta tycks underordnat den destruktiva relationen till modern. Ofta heter det att ett misslyckat självmord är ett rop på hjälp och det är ju det man hoppas; varför skulle hon annars famla efter telefonen i det avgörande ögonblicket?