Efter att för första gången klivit in i en utställning av den finske fotografen Jaakko Heikkilä skrev jag något om innebörden i ett ord som "heligt". Inte för att jag riktigt begrep mig på det, men ordet kom oväntat till mig där jag gick omkring bland hans flera meter höga och breda porträtt av troende människor på Konstens hus i Luleå.
Då för tolv år sedan handlade det om människorna i Tornedalen, som han tidigt i karriären skildrade i boken Meänmaa (Vårat land) där texten skrevs av Bengt Pohjanen.
Själv bor Jaakko Heikkilä på den finska sidan i byn Kukkola där han som barn tillbringade alla sina somrar. Dit flyttade han ungefär samtidigt som han på allvar inledde sin karriär som fotograf 1989 efter att ha arbetat som civilingenjör och forskare.
Nu fyller han hela Konsthallen i Luleå med sina bilder i en retrospektiv utställning som fått namnet Stilla prat. Med sig har han också sin senaste bok Silent talks utgiven på det tyska förlaget Kehrer - även det en slags sammanfattning av hans arbete hittills.
Rört sig från Tornedalen
Visserligen finns älven närvarande i utställningen, bland annat i form av ett ändlöst vackert panoramafoto från en mycket stilla höstdag när dimman aldrig riktigt lättade där han satt i en båt mitt i älvfåran med sin kamera. Men de senaste tolv åren har Jaakko Heikkilä ofta rört sig ganska långt bort från Torneälven.
På ett tåg på väg från Sankt Petersburg fick han frågan om han inte ville göra en utställning om armenier, som har världens äldsta kristna nationalkyrka, för domkyrkan i Helsingfors. Han reste dit och gjorde det han brukar göra - umgicks och drack kaffe och fångade stunderna på bild. Upptäckte ett folk som talar sitt eget språk, har sitt eget alfabet och delar en oändligt sorglig historia av ett icke erkänt folkmord.
Resultatet blev både utställningar och boken Unspoken Destinies.
- Det finns sammanlagt nio miljoner armenier i världen. Av dessa bor sex miljoner utanför Armenien och den största gruppen finns i Los Angeles. Många armenier har aldrig satt sin fot i Armenien, men de ber sina böner på armenska, säger Jaakko Heikkillä.
Stilla dagar
Någonstans längs vägen snappade han också upp berättelsen om folkgruppen valacker i Serbien, de som talar ett eget språk som inte existerar som skriftspråk, och kom tillbaka med bilder. Andra resor har återkommande gått till pomorerna på Kolahalvön, till 150:e gatan mellan Amsterdam och Broadway i New Yorks Harlem, till Brasilien eller som senast, till Havanna.
Stilla dagar i landsbygdens gleshet eller betydligt mer hektiska i storstäder - ändå med samma närhet till dem han fotograferar. Dessutom samma känsla av ljus och långsamhet. Hur är det möjligt?
- Jag lärde mig tidigt att det gäller att göra ett hål i den där osynliga väggen som alla människor på något sätt befinner sig bakom för att kunna fånga dem på bild. Fotografi handlar mycket om att få kontakt och hur man får det går ju inte riktigt att beskriva, det är lite magiskt det där, säger Jaakko Heikkilä.
Panoramabilder
För att skapa en känsla av långsamhet tar han hjälp av tekniken. Använder en kamera vars lins panorerar rummet, rör sig sakta, sakta med ett litet surrande ljud. En inomhusbild kan ta över en minut och hela tiden måste den som fotograferas sitta stilla. Det vill säga om hon eller han är medveten om att där pågår något - på flera av Jaakko Heikkiläs bilder på Konsthallen har människor kommit och gått och fångats under några sekunder av kameralinsens sakta rörelse över rummet.
- Jag vill ha ljusa bilder, överexponerar ofta, pressar filmen. Vill ha det så.
Två, tre månader om året befinner han sig numera borta från hemmet i finska Tornedalen och på annat håll i världen. Ändå säger han sig inte vara på resande fot.
- Nej, jag reser och så kommer jag fram och stannar igen. Jag rör mig inte så mycket när jag väl kommit fram. Stannar i byn eller på gatan.
Återvänder till älven
Till gränsälven som under historiens vintrar korsats av dansspår och till trakterna där byarnas namn låter som speglingar av varandra hänger Jaakko Heikkilä kvar på samma sätt "som en lycklig man vid sina drömmar", som han skriver i Silent talks sista kapitel.
Som femåring bläddrade han i en religiös bok där Jesus stod på en strand med vatten framför sig.
- Mamma, mamma, skrek jag, Jesus står på svenska sidan! På mina älvbilder ser man nästan alltid över till Sverige, säger Jaakko Heikkillä.
Även om flera av hans projekt kommit till honom ganska slumpartat frågar han sig ibland om där ändå inte finns en röd tråd.
- På botten av nästan allt jag gör finns en respekt för människor som lever lite vid sidan av. Människor som står i centrum i sina egna liv, men ändå i något som skulle kunna beskrivas som en utkant, långt från makten. Fotograferandet har gett mig så mycket, varit så rikt. Tack vare kameran har jag lärt mig att känna världen och människorna lite mer.