Med känsla för jojk och poesi

Till helgen rustar Luleå kommun för det årliga arrangemanget Vintervärme och på stadsbiblioteket bjuds ett samiskt tema, med sagor för barn och en konsthantverksutställning signerad Anna-Stina Svakko. Lördagens poesiscen intas av Simon Marainen, som jojkar och läser egna dikter.

Kultur och Nöje2006-02-22 06:30
Till vardags arbetar Simon Marainen som reporter på Sameradion i Kiruna, en tillvaro som kan tyckas ligga långt från poesins värld. Det är till den han söker sig så ofta han kan och i april debuterar han som poet tillsammans med med de mer etablerade kollegorna Rose-Marie Huuva, Inghilda Tapio och Thomas Marainen. Den svenska titeln på denna tvåspråkiga bok som ges ut på både svenska och nord-samiska lyder Vidd. <br>&nbsp;? Språket är viktigt, kanske det käraste man har. Samiskan finns alltid i bakhuvudet, även när jag talar svenska. Men eftersom inte ens alla samer talar sitt eget språk känns det viktigt att översätta dikterna, säger Simon Marainen.<br>Han är född och uppvuxen i Nedre Soppero. Pappa heter Thomas Marainen, slöjdare, men även skrivare med några böcker bakom sig.<br>Hittade poesin<br>Skrivandet kom tidigt in i Simon Marainens liv och redan i tonåren publicerade han noveller i samiska tidningar. Kanske var det genom jojken han hittade till poesin, för i dag talar han om likheten.<br>&nbsp;? Jojken och poesin ligger mycket nära varandra, de korta komprimerade texterna, det känslomässiga språket, säger Simon Marainen, och beskriver jojken som ?en vän?.<br>&nbsp;? Jag jojkar ofta i min ensamhet, när jag sitter och kör bil, när jag funderar. Skriver egna, men lyssnar också mycket på traditionell jojk.<br>När han uppträder offentligt är det ofta med en kombination av jojk och poesiläsning. <br>&nbsp;? Jag har alltid jojkat. Många har det passivt i sig, det ligger nära till hands för oss samer, hör ihop med vår kultur och vårt språk. Till skillnad mot för många har jag aldrig haft några problem med att jojka offentligt, jag är en ganska öppen person som trivs bra med att uppträda inför folk.<br>På Sameradion halkade han in på ett bananskal för två år sedan medan han fortfarande studerade konstvetenskap i Tromsö och han har inga planer på att gå vidare med journalistiken. <br>I stället funderar han på att starta ett företag som bland annat ska ägna sig åt samisk kulturförmedling.<br>&nbsp;? Men framför allt vill jag ha mer tid över åt mitt eget skrivande. Det fungerar inte att arbeta nio timmar om dagen som journalist och sedan gå hem och sätta sig och skriva dikt.<br>Oftast nedstämt<br>Som förebilder nämner han Áillohas, Nils-Aslak Valkeapää, främst och så Paulus Utsi förstås. Men också svenska visdiktare som Cornelis. Han tycker att det är svårt att skriva ?lyckliga? dikter, oftast blir det lite nedstämt, men han vill gärna också förmedla ett hopp. <br>&nbsp;? Har man som jag vuxit upp så nära naturen är det väl ganska självklart att det återspeglar sig i mina texter. Jag har inga särskilda teman, jag skriver om det som berör mig. Men om man ska säga något om mina dikter så tror jag kanske att jag alltid sätter människan i centrum.<br>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!