Den engelska popkonstnären David Hockney arbetade under 1970- och 1980-talet med något han kalladejoiners". Det var en typ av fotokollage sammansatta av polaroidbilder och som gav bilderna en känsla av närhet till detaljerna i motiven. På grund av polaroidkamerans fasta fokus och långa brännvidd försökte han inte fånga motivet i ett enpunktsperspektiv, vilket ett vidvinkelobjektiv skulle ha kunnat, utan han fotade delar av motivet och monterade dessa intill varandra. Hockney menar att det är så vår visuella perception fungerar. Våra ögon fokuserar inte helheten utan enbart de delar vi koncentrerar blicken på. Målaren Paul Cézanne, som röjde väg för kubismen, var redan i början av förra seklet inne på det spåret och menade att en förflyttning genom motivet var en sannare utsaga av det avbildade än om det beskrivs endast från en fixerad punkt. Det uppdelade motivet skapar en helhet som är större än de enskilda delarna.
Johan Unga som nu visar en kollektion bilder på Galleri Lindberg under namnet Frame your illusion leker med detta och monterar sina molnfotografier i den andan. Den engelska titeln laborerar med ordens dubbeltydighet. (Hade inte det kunnat fungera även på svenska?) När allt kommer omkring är fotot trots sina anspråk på autenticitet en illusion.
Unga är ett relativt nytt namn i det norrbottniska konstlivet. Som aktiv i Designlabland under varumärket Goupal har han deltagit i många designprojekt de senaste åren. Den här utställningen består av fotoutskrifter på aluminiumplåt. Motiven utgörs av formationer av mammamoln hopfogade som "joiners" och som leder tankarna till romantikens storslagna naturgestaltningar, där den enskilda människan blott är en marginell företeelse i sammanhanget. Med blick för kontext har Unga anpassat sina bilder till lokalen och dess förutsättningar. Formspråket i det gröna marmorgolvet har funnit sin motsvarighet i tonade molnformationer presenterade liggande, svävande ovan golvet på tunna ramverk.
I ett av de större kollagen smyger motivet upp från golvmönstret och övergår till moln. På ett annat ställe i galleriet går bilden runt ett hörn. Bilder grupperade som "joiners" stöder varandra i uttryck men tagna ur det sammanhanget och betraktade enskilt är det långt ifrån givet att de får samma starka poetiska laddning. Det kan vara något att tänka på eftersom de i den här utställningen avyttras som separata objekt. Det finns också annat att fundera över. Unga har känsla för det formmässigt stilfulla, vilket han har visat under senare år. Men form kan ju bli, om det vill sig illa och om den saknar personligt tilltal och ett innehåll som berör, enbart retorik. Mer att betrakta som visuell design än konst.