Med kameran som genväg till närhet

Utan längtan ingen bild. Så förklarar Anders Petersen sin drivkraft. Hans egen längtan efter närhet har gjort honom till Sveriges mest erkände fotograf internationellt.

HEM. Till utställningen "From back home" har Anders Petersen återvänt till sin uppväxts hembygd Värmland. Tillsammans med kollegan och vännen JH Engström ställer han ut resultatet på Värmlands museum i Karlstad.

HEM. Till utställningen "From back home" har Anders Petersen återvänt till sin uppväxts hembygd Värmland. Tillsammans med kollegan och vännen JH Engström ställer han ut resultatet på Värmlands museum i Karlstad.

Foto:

Kultur och Nöje2009-04-24 06:00
På hemmaplan har hans bilder knappt ställts ut på ett decennium. 2009 innebär en sorts hemkomst för Anders Petersen. I vår visas hans fotografier i tre olika utställningar i Sverige; på Moderna museet, Värmlands museum och Gun Gallery i Stockholm. Inte oväntat har han haft fullt upp den sista tiden. Pilljobbet med att retuschera kopiorna till alla utställningar har tagit ut sin rätt, just nu har han högerhanden i bandage på grund av en muskelinflammation. - Det är sådant som händer när man blir äldre. Jag måste erkänna att jag blir skröpligare och skröpligare fysiskt. Jag är fortfarande rätt naiv och barnslig, men med en allt skrynkligare och klenare kropp, säger han. Pojkaktig
I maj fyller Anders Petersen 65 år, men han varken ser ut eller beter sig som en blivande pensionär. I röd huvtröja och gympadojor tar han emot oss med pojkaktig öppenhet i sin lägenhet på Söder i Stockholm. Lusten att fotografera - eller snarare lusten att komma nära andra människor - är fortfarande stark. Den har drivit honom ända sedan han på 1960-talet började fotografera kundkretsen på Café Lehmitz i Hamburg. I bilderna av de färgstarka och lätt härjade karaktärerna finns en ömsinthet som går igen i allt Anders Petersen gör. - De fotografer som har skapat sig en profil, som står ut och kan försörja sig har haft lyckan och förmågan att markera sin längtan. Utan längtan ingen bild, det är väldigt enkelt, säger han själv. Vad har du själv längtat efter? - Gemenskap. Gemenskap och närhet. Det ser man rätt så tydligt på bilderna, tror jag. 90 procent av alla bilder jag tar utgår från möten. Det är väldigt lite fotografi egentligen, mer en sorts enkel medmänsklighet. Det sägs ofta att de människor Anders Petersen fotograferar är "marginaliserade", ett finare uttryck för att de är udda, utanför och kanske lite konstiga. Själv värjer han sig från den sortens etiketter. Oavsett om han tagit bilder på fängelser, mentalsjukhus eller hemma i folks sovrum har han valt att skildra personer han själv kan identifiera sig med. Kameran legitimerar
Hans nyfikenhet är omättlig. Det är också en av anledningarna till att han fotograferar. Kameran gör det legitimt att närma sig människor, gör det acceptabelt att vara frågvis. Från slummen i Calcutta till sunkiga barmiljöer i Stockholm har fotograferandet öppnat dörrar som annars skulle ha varit stängda. - Med kamerans hjälp kan jag ställa existentiella frågor. Svaren är oftast inte så intressanta, de förändras beroende på den tid man lever i och den situation man befinner sig i. Men frågorna är de samma, mer eller mindre. Bekantar sig
Anders Petersen har en sällsynt förmåga att göra sig bekant med främlingar. Han har till och med utvecklat en särskild rutin som gör det lättare att få kontakt med människor på barer världen över - en rutin som är så raffinerad att den nästan alltid slutar med att de tilltänkta motiven själva ber om att få bli fotograferade. Hans bilder utstrålar empati och medmänsklighet, men i själva "tillslagsögonblicket" beskriver han sig som hänsynslös. - Jag tycker inte att jag är manipulativ, men visst finns det ett manipulativt drag i det jag gör. Jag blev väldigt generad när jag upptäckte att jag upprepade det här mönstret. Men samtidigt är jag korrekt och ärlig, jag berättar alltid precis vad det handlar om. Trovärdighet viktigast
Med årens lopp har det blivit mindre och mindre intressant för honom att ta "bra" bilder. Diskussionen om vad som är bra eller dåligt får andra syssla med. För Anders Petersen är sammanhanget och trovärdigheten det enda intressanta. Han ser sig själv som en del av en subjektiv privatdokumentär fotografisk gren med Christer Strömholm, Ed van der Elsken, Boris Mikhailov, Nan Goldin och Daido Morayami som själsfränder. Deras bilder är dokumentära, men starkt färgade av den egna personligheten. - I en trovärdig bild känns temperamentet hos fotografen bakom kameran, vilka känslor som bilden har filtrerats genom. Det handlar inte om verkligheten, verkligheten är överreklamerad. Det handlar om människans längtan, om våra drömmar och sårigheter, om hemligheter som varje människa bär inom sig. Utvald till Arles
Under våren är han, som sagt, aktuell i flera olika utställningar. Kronan på verket är den stora fotofestivalen i Arles, där curatorn Nan Goldin valt ut honom som en av tio medverkande utställare. Men någon riktigt stor separatutställning i Sverige blir det inte. Anders Petersen har inte råd att bekosta en sådan och tror inte att någon stor institution är intresserad. - Sådant inträffar i Schweiz, Rom, Tyskland och framför allt i Frankrike. Om man ska utnämna fotografins huvudstad i Europa måste man säga att det är Paris. Hur ser det ut i Sverige då? - Här har vi absolut ingenting. Vi har ett nedmonterat Fotografiskt museum, en inkompetent högre fotografisk utbildning, vi finns inte på den fotografiska kartan.
Anders Petersen Född 1944 i Stockholm, uppvuxen i Karlstad. Började studera på Christer Strömholms fotoskola 1966, Strömholm blev inte bara hans mentor utan även en nära vän. Ett år senare tog Anders Petersen de första bilderna till det som skulle komma att bli hans stora genombrott Café Lehmitz. På den slitna baren i Hamburg fotograferade han stamkunderna: prostituerade, alkoholister, transvestiter och vanliga arbetare. En av bilderna användes senare som omslag till Tom Waits album Rain dogs. 1984 publicerades den första boken i den så kallade institutionstrilogi. I böckerna skildrade han livet i fängelset, i äldrevården och på mentalsjukhuset. 2003-2004 var han professor på Högskolan för fotografi i Göteborg. Har fått många priser genom åren, men det finaste är förmodligen utmärkelsen årets fotograf på fotofestivalen i Arles 2003. Aktuell med: Utställningen City diary på Gun Gallery i Stockholm till den 24 maj, deltar i utställningen Åter till verkligheten, där Moderna museet visar 70-talsfotografi (9 maj-20 september), utställningen From back home tillsammans med JH Engström på Värmlands museum (23 maj-16 augusti) och deltar i utställningen Ça me touche på fotofestivalen i Arles (7 juli-13 september).
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!