Det går inte att komma kring: det är ett knasigt påhitt att göra reggae på arvidsjaurbondska. Wow – festligt med reggae liksom. Och så sjunger de som man pratar på landet! Man fattar ju knappt ett ord.
Men Glesbygd'ns inlandsmål är mer än en gimmick. Arvid Andersson Ellis envisas med att sjunga på sitt sätt för att det är så det måste vara. Att berätta om en lantiskänsla lika påtaglig som kåda i blodet vore inte trovärdigt på mesig skolsvenska.
Musikaliskt befinner sig bandet långt ifrån radioreggaens flåsiga strandpartyn. Musiken ekar vemodigt, och är befriad från beats och syntar. Det är en passande fond till berättelser från Sverige, så som det kan se ut några mil ifrån europavägar, shoppingcentrum och hyreslägenheter. Som Sven i Kroken där en skock ungar står vid sjön och spanar. Gubben Sven som bor längst ut i byn ska bada. Det gör han bara en gång om året, med blicken stadigt fäst ut över vattnet. Ett års röklukt och svett tvättas bort.
Bilden är romantisk och sentimental. Kanske är den rent påhitt. Kanske är den en återberättad skröna från när farmor var liten. Det spelar ingen roll. Bandet bakar om den till ett argument för att bevara det som är unikt i glesbygden.
På En hand som värjer kronans tyngd finns också låtar som går rakt på sak i det politiska. Kulturhufvudstad kritiserar umeåpolitiker för de arrangemang som planeras i samband med kulturhuvudstadsåret 2014. Pop om lokalpolitik kan låta som ett proggigt 70-talspåfund, men visar sig funka fint även här och nu.
Resultatet blir sämre när de politiska budskapen yxas fram med grövre verktyg. Hets mot kapitalism och tillväxtiver som i På bank och Kverulant får mig att gäspa i baktakt. Det är för allmänt och opersonligt. Politik är svårt att reducera till en dansvänlig refräng.
Medan jag lyssnar börjar jag istället pilla på skivomslaget, som förtjänar ett särskilt omnämnande. Glesbygd'ns album ser nämligen ut som en gubbplånka. Brunt fuskläder med en gummisnodd runt. Och där i finns, förutom skivan, också sedlar och mynt i bandets egen valuta, hektarer.
Det är väldigt snyggt och helt i linje med skivans budskap. Bandet ser stolta ut i koppartick och präglad profil. De gör sig själva till makthavare i glesbygden – en plats vars värde inte kan räknas i kronor och ören.