Med intellektuell passion för exakthet

Modernista har i sin klassikerserie gett ut Gertrude Steins Ida. En roman, från 1941, i en fin översättning av Johanna Mo. Det var med viss bävan jag tog mig an uppgiften, men jag ville, vid sidan av hennes märkliga självbiografi, också lära känna en roman av Stein, även om det skulle innebära språkliga experiment och obegripligheter. Det blev inte så.

Kultur och Nöje2007-03-15 06:00
<P>Gertrude Steins berömmelse kommer ur rollen som mecenat och värdinna för en viktig mötesplats i 1920-talets Paris. Såväl Picasso som Hemingway var väl sedda gäster i Steins salong vid Luxembourgträdgården och om detta har hon med sin livsledsagerskas röst redogjort för i Alice B. Toklas självbiografi.<BR>?I sitt arbete har Gertrude Stein alltid varit besatt av en intellektuell passion för exakthet i beskrivningen av inre och yttre verklighet?, låter Stein sin sekreterare Alice berätta om sitt/Steins författarskap och det tjänar som en karaktäristik också för Ida. En roman, vars språk är reducerat näst intill konstlöshet.<BR>?Ida satt tyst och tittade på sin hund Kärlek och spelade mjukt på pianot tills ljuset blev skumt. Ida gick ut först låste hon dörren hon gick ut och medan hon gick ut visste hon att hon var en skönhet och att de alla skulle rösta på henne.? <BR>Ida blir en skönhetsdrottning som tillsammans med sina hundar och män flackar runt i ett landskap tömt på mening. Den avskalade texten aktualiserar intressanta frågor; vad är det egentligen som sker när vi läser, hur går det till när vi tycker oss lära känna någon vi aldrig mött, en person som inte finns, inte funnits? När upphör en text att återskapa verkligheten för att bara bli rapport, paragrafer i ett protokoll? När tar läsaren över från författaren?<BR>Man stannar ofta där, men Ida, en roman kan få vara mera än ett berättartekniskt experiment. Jag tillåter mig att läsa samman den med Oates Blonde och Sara Stridsbergs nyligen belönade Drömfakulteten; de är romaner om kvinnliga martyrskap.<BR>Modernismens kvinnliga författare och konstnärer fick ingen cred. Först nämner man James Joyce, sedan ingenting och ingenting, därefter kanske Virginia Woolf. Gertrude Stein omtalas knappt alls, förrän kanske nu, när ett intresse vaknar i USA.<BR>I sin självbiografi från 1933 berättar Stein uppskattande om unge Hemingway, men det blev de ringaktande kommentarerna i hans En fest för livet, minnesboken om de tidiga Parisåren, som bidrog till bilden av henne, hans homofobi, skvallret om lättja, upprepningar och obegripligheter klibbade fast och blev kvar som berättelsen om henne.</P>
TIDSKRIFT
Gertrude Stein<BR>Ida. En roman<BR>Översättning: Johanna Mo<BR>Modernista
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!