Med humorn som livboj
Verka men inte synas lyder Wallenbergarnas klassiska motto. Sedan tio år är det även Gösta Ekmans. - Jag hade länge värkt och synts ihop. Nu kommer boken om hans liv.
EGEN IDÉ. Papphammar var Gösta Ekmans helt egna idé. Han fick kämpa hårt för att få göra sketcherna på SVT.Foto: Pawel Falto/Scanpix
Foto:
Gösta Ekman är skådespelaren och komikern som inkarnerat inte våra synder men väl vår handsvett och nervositet. Många av hans Papphammar-sketcher har en livslyftande effekt, vid nedstämdhet ungefär som psykofarmaka. - Så trevligt, vanebildande? kontrar han kvickt. Papphammar var Gösta Ekmans helt egna produktion. Han envisades för att få göra den. I sin kommande bok Farbrorn som inte vill va’ stor, berättar journalisten och biografiförfattaren Klas Gustafson om hur Gösta Ekman under sitt år som professor på Teaterhögskolan, ringde upp Mia Skäringer och Klara Zimmergren i duon Mia och Klara och bjöd in dem som gästföreläsare. Efter samtalet grät Mia Skäringer. Papphammar-sketcherna på tv hade varit en tröst under en utsatt uppväxt i ett fult höghusområde. Liksom en gång Gösta Ekman upptäckte även Mia Skäringer det hoppingivande och förlösande i att själv få sina problematiska föräldrar att skratta. Nu fick hon höra att professor Papphammar skrattade åt henne. - Jag hade sett Mia och Klara och tyckte de var fantastiskt bra. De gör saker som ofta är baserade på egna erfarenheter, de tar det här på allvar. Även om det kan vara på gränsen till oanständigt utlämnande så finns det en medkänsla i det de gör. Fula ord
När det gäller oanständigheter kom Gösta Ekman aldrig längre än till pittsketchen, inspirerad av en hantverkare som hade en variant av Tourettes syndrom och tvångsmässigt sade fula ord, i synnerhet tillsammans med unga blyga människor, när han skulle förklara sitt arbete. När det gäller skådespeleriet och komiken använder han sig i högsta grad av sig själv. Men trots de sju åren i analys går det inte att hitta en enkel förklaring till varför han, Lill-Gösta, blev "skrattretande" som han säger. - Jag har ju funderat över mig själv, varför i helvete det bidde en tumme. Det har jag talat om i hela mitt yrkesliv, det tog mig ganska lång tid att se att det emanerar väldigt mycket ur min farfar, den store Gösta Ekman, och då blir det ju skrattretande på något vis. Pappa Hasse lämnade familjen när Gösta Ekman var fem. Uppväxten med tre små bröder, två styvsystrar och "lite föräldrar" har präglat honom på "ett svårdefinierbart sätt". - Det var trångt om saligheten. Det är sorgligt att säga, men jag tror att jag alltid kände mig i vägen. När min morsa prioriterade mig för att jag var äldst blev de andra avundsjuka. Där stod de som små fågelungar. I dag är han varken gammal eller äldst. Däremot vilsamt befriad från revanschlystnad, säger han. Gammal däremot, kände han sig, i flera avseenden när han bara var 20 och inte längre ville leva. Sjösjukepiller
Första gången han berättade om sitt misslyckade självmordsförsök (farmors sömntabletter var lyckligtvis sjösjukepiller) var i en intervju med Jan Guillou, delvis i syfte att stödja Fib Kulturfront. För sin biografitecknare Klas Gustafson har Gösta Ekman valt att berätta mer om tiden före, om sina två år som regiassistent och springpojke åt en lynnig Ingmar Bergman i Malmö. När Bergman frågade honom svarade Gösta Ekman, 17 år, att han inte kunde tänka sig något roligare. - Ingmar själv har sedan berättat att han aldrig sett en person se så ledsen ut när han sade så. Bergmans intresse för Gösta Ekman bottnade delvis i en rivalitet med generationskamraten Hasse Ekman. - Andra har snackat mycket om sitt förhållande till Ingmar, men jag har inte gjort det, också för att det var så svårt att förstå. Vi sågs ju med jämna mellanrum, det var alltid väldigt kärt, men också väldigt sammansatt och kluvet. Dödlista
I sin fickkalender noterar Gösta Ekman numera alla vänner och bekanta som går bort. De senaste åren har det blivit ungefär lika många namn som veckor på året, vilket ger en bild av omfattningen på hans yrkesliv. På årets lista finns bland andra Dennis Hopper, jo de spelade in en film tillsammans i Stockholm. Paradoxalt
Som 71-åring tycker Gösta Ekman att upplevelsen av tid blir mer och mer paradoxal. När han som 20-åring kom till Paris för att finna ny inspiration tedde sig efterkrigstidens bohemliv retsamt avlägset. I dag känner han tvärtom att historiska händelser som andra världskriget hela tiden rycker närmare. - Avståndet till franska revolutionen krymper tycker jag. Visst är det underligt.
Född: 28 juli 1939. Son till skådespelaren Hasse Ekman och illustratören och konstnären Agneta Wrangel af Sauss. Gift: För tredje gången. Sedan snart 21 år med Marie-Louise Ekman, konstnär och Dramatenchef. Barn: I första äktenskapet Måns, i det andra Billie och Robin, i det tredje Marie-Louise Ekmans två barn tillsammans med Johan Bergenstråhle. Bor: I Stockholm. Biografi: I september kommer Klas Gustafsons Farbrorn som inte vill va’ stor. Pension: 13.000 kronor i månaden. Läser: Väldigt mycket, gärna flera böcker åt gången. Just nu De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg, Ruth Maijers dagbok, i sammanställning av Jan-Erik Vold samt Ingen kommer att tro mig - En dagbok från Paris 1942-44 av Hélène Berr. Utbildning: Lämnade realskolan, underkänd i fyra ämnen. Lämnade intagningen till Dramatens scenskola efter en blackout. Gick av scenen med repliken: "Förlåt mig, jag tror att jag kommit fel". Filmografi: Enorm. Expressen räknade ut att det under 20 år såldes 11,6 miljoner biobiljetter till 22 filmer där Gösta Ekman hade bärande roller i samtliga. Aktivist: Upplät sin källare åt amerikaner som flytt militärtjänstgöringen och Vietnamkriget. Ordnade stöddemonstration till förmån för kurderna när de blev föremål för polismästare Hans Holmérs intresse i Palmeutredningen. Sedan 40 år aktiv medlem i Amnesty.
Källa: Farbrorn som inte vill va’ stor
Källa: Farbrorn som inte vill va’ stor
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!