När serietecknaren Anneli Furmark gästar sin gamla hemstad säger Kontexts Kerstin Wixe ?äntligen?. För trots att hennes första bok Labyrinterna (Optimal press 2002) till stor del utspelar sig i Luleå och Gammelstad är det bara andra gången hon talar om sina serier här.<br>Anneli Furmark, som bland annat studerat på Gerlesborgsskolan och Konsthögskolan i Umeå, är bildkonstnär men på senare år har hon rönt stora framgångar som serietecknare och bland många priser och utmärkelser väger kanske förra årets Urhundsplakett för bästa svenska originalseriebok tyngst. Priset fick hon för boken Amatörernas afton (Optimal press 2004).<br>Serier har visserligen alltid intresserat henne, men det var först när hon fyllt 37 år som hon tecknade sin allra första serienovell ? Röd stjärna över Örnäset.<br> ? Jag behövde nog åren och lite lugn och ro för att komma in på det där med serier, säger Anneli Furmark.<br>För att närma sig serierna stängde hon av samtidskonsten, vilket inte innebär att hon lämnade den.<br> ? Den konstnärliga världen är något för sig, man kan göra serier där också, men då måste det vara serier som konst.<br>Inte för att hon tycks bry sig, regler är till för att brytas och för Anneli Furmark blev serier den bästa formen att berätta en historia genom.<br>Hennes första seriebok är självbiografisk, vilket inte betyder att historierna är helt och hållet ?sanna?. Därmed hakade hon också på en serietrend med ett starkt självupplevt innehåll. Labyrinterna inleds med Röd stjärna över Örnäset som utspelar sig när hon var 16 år i vänstervågens Luleå där folk bodde i kollektiv och gick på Stadspuben och diskuterade politik.<br> ? Jag behövde beskriva en del absurda situationer som jag mindes från den tiden och serieformen visade sig passa bra för det. <br>Labyrinterna innehåller också berättelser om en skilsmässa, om att bli vuxen, om att söka sig fram genom en tillvaro som inte alltid är så lätt. Och även om Anneli Furmark inte anser att alla serier måste vara roliga, så vilar det en slags stillsam komik över det mesta hon gjort i genren. Kanske har det med tonfallet att göra, med kopplingen mellan bild och text, med ett klarspråk som går igenom i båda uttrycken. Som betraktar hon världen med en humoristisk, mycket välgörande, blick.<br>Som en slags röd tråd genom hennes serienoveller löper tankarna om konflikten mellan att ?tillhöra en flock? och att ?börja tänka själv?. Eviga frågor som hon ofta låter ta utgångspunkt i starka sociala sammanhang. Som konstnären som besöker galleristen i berättelsen Bränna sina skepp (ur Amatörernas afton). Eller som servitrisen La Petite Servitris, publicerad i Galago (nr 3/2005).<br>Men där finns också andra berättelser, som den om tant Oro. Hon som alltid oroar sig, som alltid håller reda på saker och ting och ringer upp för att få sprida sin oro till andra. Varje serieruta innehåller bara en textrad.<br> ? I Tant Oro har jag gjort en figur av en känsla och jag tänkte mig det hela som en dikt i serieform, säger Anneli Furmark som inte kan skilja på vad som kommer först ? text eller bild.<br>Himlen på hjärnan heter hennes senaste alster och handlar om händelserna i Knutby.<br> ? Jag blev helt tagen av historien, min man tyckte att mitt intresse var osunt. Så jag började att göra en serie om det som hade hänt, gick in i det helt pedagogiskt och tänkte mig skapa något som närmast kan beskrivas som ?Knutby för nybörjare?.<br>I ett vårvintrigt Knutby rullas händelserna kring ?Barnflickan?, ?Kristi brud? och ?Pastorn? upp. Jo, det blir faktiskt lite komiskt mitt i all tragik.<br> ? Jag var lite orolig, närmade mig ämnet försiktigt, ville inte peka ut oskyldiga. Dessutom var jag rädd för att få församlingen på mig. Men oron var obefogad, i Knutby läser man inte vuxenserier.<br>Men det har allt fler börjat göra. Om tio år tror Anneli Furmark att det vuxit upp massor av serieförlag.<br> ? Då tror jag att serier har börjat bli lite nostalgi. Det tror jag redan de blivit, förresten. <br>
