Med hjärtat i musiken

Skorna är det första jag ser, de slitna, välanvända, tunna ? varje orgelläktares signum. De står där liksom beredda intill orgeln och berättar i sin tysthet om en annan dimension i tillvaron ? dansen över pedalerna, farten och fläkten, men också om de mer stillsamma ögonblicken, det fjäderlätta, smeksamma. Bäraren av just dessa skor är Markus Wargh, domkyrkoorganist i Luleå domkyrka sedan några år tillbaka.  ? De här är helt utslitna, jag har andra men de är på reparation, säger han. Inte så konstigt. För när Markus Wargh tar plats bakom orgeln och börjar improvisera går det hett till. Fötterna flyger fram över pedalerna, hela kroppen är i rörelse. Kanske liknar han mest en dansare. Eller kanske en domptör av detta väldiga instrument. Markus Wargh kommer från Jakobstad i Finland. Sin första orgel hittade han hemma hos farmor. Där lärde han sig grunderna på egen hand, sen blev det studier i många år. Redan vid 21 års ålder tog han diplom, både som solist och i repertoarspel på Sibelius-akademien i Helsingfors. Dessutom med högsta betyg.  ? Men jag var inte färdig på långa vägar då. Hade mest ägnat mig åt att spela, teorin hoppade jag över. Gillar inte titeln Tanken på att enbart syssla med teori i flera år tilltalade honom inte och i det läget uppenbarade sig Musikhögskolan i Piteå, där han började på solistutbildningen i orgelspel.  ? Egentligen hade det väl varit bättre för mig att gå kyrkomusikerutbildningen, jag hade ju redan solistdiplom, men på senare år har jag läst in all teori, så nu har jag den rätta behörigheten för det här jobbet, säger Markus Wargh. Att han saknade formell behörighet skapade problem när han sökte domkyrkoorganisttjänsten för några år sedan, en fråga som alltså nu är ur världen. Ändå gillar han inte att kalla sig domkyrkoorganist, tycker själv att han är musiker och ser det som sin främsta uppgift att sätta sin prägel på kyrkomusiken, vårda kvaliteten och beröra människor i sorg och glädje.  ? Det är ett känsligt jobb jag har, det märks direkt om jag inte är i form. Därför övar han så mycket han kan. Just nu blir det flera timmar om dagen för den 12 mars ger han konsert med några av Liszts stora orgelverk. Bland annat kommer han att spela Fantasie und Fuga, en stor fantasi på nästan 25 minuter och ?en fröjd att få hålla på med?. På lördag spelar han utomhus på en elektronisk kyrkorgel under den pågående Vinterbiennalen.  ? Jag kommer att improvisera utifrån en stämning jag har inom mig och jag tar också med mig en häftig visa dit ut i kylan. Trots att han ägnat hela sitt liv åtorgelspel har han egentligen aldrig känt sig hemma i orgelmusikens värld, som han ibland tycker präglas av ?ett bakåtsträvande utan dess like?.  ? Ibland får jag en känsla av att det är viktigare att veta hur mycket tenn det finns i varje orgelpipa än att framföra musiken så att den lever. Orgelmusik har fått en negativ stämpel, många förknippar instrumentet enbart med psalmer och det är svårt att dra publik till konserterna, men i orgelkretsar ägnar man mycken möda åt att försöka komma fram till hur Bach spelade sin egen musik. Men även om Bach skulle stiga upp ur sin grav och berätta det för oss så skulle det inte hjälpa oss särskilt mycket. Vi lever ju i dag, i en annan tid och måste precis som Bach gjorde sträva framåt och tänka nytt. Musik behöver inte förstås Men det handlar inte om att slänga bort det gamla, det tidlösa och evigt levande. Inte heller om att strunta i studier och forskning. Däremot vänder Markus Wargh sig mot intellektualiseringen av musiken.  ? En musiker måste ha massor av kunskaper för att kunna vara fri och sann i sina tolkningar och i sitt utförande, men för att ta till sig musiken behövs inga högskolestudier. Musiken känns och upplevs, behöver inte förstås. Om vi ägnar oss för mycket åt att intellektualisera blir det bara mekanik och meningen med musiken är väl ändå att den ska upplevas. Själv talar han hellre om musikalitet och ?musiskt tänkande?, om att vara ett med sitt instrument, något som kräver mycket arbete.  ? Även om jag säger att jag skulle ha kunnat vara musiker på vilket instrument som helst, så är ändå orgeln mitt instrument. Den passar mig och mitt kynne, explosiviteten, den väldiga och skiftande ljudbilden, hela orkestern som finns inbyggd i orgeln. Och som den musiker han är spelar han gärna i olika sammanhang. Nyss gav han konsert i Oslo domkyrka, i höstas blev det sju konserter i Tyskland. I Stockholm spelar han ofta och snart ska han i väg till Finland för att ge konserter tillsammans med Viktor Klimenko.  ? Jag längtar verkligen efter det där ljuvliga samspelet som man kan uppnå tillsammans med andra musiker. Att vara organist och solist är ett tufft och ensamt jobb, att ständigt sätta in hela sin själ och hjärta i musiken. Därför är det en fröjd att få spela med andra.