Att sitta placerad i rullstolen rakt framför scenen i Bluestältet utan hörselproppar, när den 25-åriga engelskan Joanne Shaw Taylor under övergången från lördag till söndag gjorde sitt allra bästa för att via sitt frenetiskt fabulösa gitarrspel spräcka trumhinnor och göra sin hängivna publik åtminstone partiellt lomhörd, var ju i sig en rätt dramatiskt angenäm upplevelse.
Det är inte förvånande alls att hon redan som 16-åring jämfördes med
gitarr-titaner som Jimi Hendrix, Albert Collins och Stevie Ray Vaughan. Det var då Dave Stewart, från Eurythmics, upptäckte och enrollerade henne till sitt hobbyband. Och därefter har det blivit två solo-skivor, en flytt från engelska Birmingham (ett område som framkallar häftiga blueskänslor bara det) till amerikanska Michigan samt en tillvaro som till en majoritet består av ett ständigt turnerande hela världen över.
Joanne Shaw Taylor har under sitt besök i Norrbotten bland annat hunnit med att framträda på Kirunafestivalen och så nu i helgen på Luleåkalaset också, där hon med sin gitarr som ett effektfullt vapen slutgiltigt krossade allt motstånd och utlöste diverse udda reaktioner hos den frontala publikskaran framför henne.
En yngre man tog av sig skjortan, vek ihop och placerade den på scenkanten och lät den ligga kvar där. Medan han uppriktigt och intensivt levde sig in i den monumentala musikväggen.
Sedan tog han på sig skjortan igen. Bara för att en stund senare göra om proceduren igen. Och så en gång till och ...
Musikmässigt var det tio minuters-låtar (exempelvis Hendrix Manic Depression) som fullständigt vältrade sig över publiken och in i dess hörselgångar. Och som bara med yttersta motvilja uppnådde något formellt slut.
Ytterst hänförande passion för musiken i fråga och om nu diverse tinnitus råkade framkallas, så får man ju hoppas att den bara var av tillfällig karaktär.
Men kollektiva mittbenor plöjdes i alla fall rejält in i frontpublikens frisyrer.